22 nov. 2017

Den tjugonde timmen.

Tjugo timmar nu.

I över tjugo timmar har jag suttit där ute i skogen och inte fått ner en enda Havsörn.
Börjar det bli drygt funderar ni?
Svaret är: Nej, Absolut inte!

När jag sitter i gömslet, så blir minsta lilla ljud eller rörelse intressant.
En flock domherrar håller till i hasselbusken en bit bort, och de är sagolikt vackra att titta på.
Några Nötskrikor och korpar besöker åteln flitigt.
Jag tar några bilder och studerar dom samtidigt.
Läten, rörelser. varningsrop, bland alla arterna gör att jag kan lära mig att de kommunicerar med varandra.
Snön faller med blandad hastighet och hela skogen kläs in i ett stort vitt täcke.
De blir otroligt vackert, och jag befinner mig bara just här och nu, när jag sitter där.
Gasolvärmaren ger runt 17-18°c i från sig och det känns lyxigt.
Svärmor har brett två fina smörgåsar till mig, som jag håller på in i det längsta.
Kaffet smakar bättre än på den finaste restaurangen, det kan jag lova er!

Men dom är där, det vet jag!
Jag tittar ut bland gran och talltopparna men ser inga örnar.
Det kan vara näst intill omöjligt att upptäcka dom, om de sitt inne i skogen.
Min erfarenhet sedan innan gör att jag vet att de kan sitta som små vålnader inne i bland grenverken.
Följer man dom när de lyfter och sätter sig inne i skogen kan du ju givetvis se dom, men annars är det näst intill omöjligt.

Bonden en bit bort som är jägare, har med en åtel.
Han hade fyra stycken havsörnar nere i söndags eftermiddag berättade han.
Jag började tvivla och sa att mitt ställe är kanske för trångt.
Han svarar  -Det kan du fetglömma.
De har gått ner och ätit på vildsvinsåteln, och där kan du ju knappt inte vända med en bil inne i granskogen.
Jag tänker, "trägen vinner" så är det i denna världen.

I söndags kväll vandrade jag ut kl 22.30 och värmde upp gömslet och installerade mig.
Jag kröp ner i min sovsäck och likt en stor grön gigantisk fjärilslarv somnade jag.
Klockan var ställd på 06.30, och jag vaknar varm om kroppen men med en röd kall nästipp.
Sovsäcken fungerade utmärkt och håller bra mycket längre ner än till de -3°c som det var när jag vaknade.
Det är vildmarkslivet 3.0
Dag två kommer och jag skall sitta till runt 12.00 för att sedan återvända till de södra delarna av Sverige.
Kl: 10.15 händer det något i kroppen och jag känner igen olustkänslan.
Jag håller på att få ett njurstensanfall och ringer omedelbart efter svärfar.
Han hämtar upp mig och jag går under de närmsta timmarna igenom en resa hemma i soffan som jag inte önskar min värsta ovän.
Några timmar senare och lite värktabletter och ett apoteksbesök, så är jag på benen igen.
Under tiden har svärfar lagat bromsarna på sin jeep i garaget och tar en runda för att testa resultatet.
Han kommer in med ett leende på läpparna och säger.
-Jag körde bort till åteln och det kom två gigantiska örnar mot mig när jag korsade åkern.
Helvete va stora de är säger han och slår ut med armarna.

De gäckar mig de där örnarna! Jag visste att de skulle komma.
Förbannat också!
Men jag ger mig inte!
Jag vet att jag håller just nu på med att fotografera en av världens mest skeptiska fåglar.
De sitter och spanar i timmar på minsta lilla rörelse.
Är de osäkra, flyger de till en annan plats.
Eller, svälter sig till döds.
De skulle aldrig riskera att bli överrumplade.
Sådana är dom.
Havsörnarna !
Och jag kommer att fortsätta. Jag kommer aldrig att ge mig.
Sådan är jag!"

Fortsättning följer..





Dag två i gömslet.


Skogen inklädd i sitt vackra snötäcke.

14 nov. 2017

4-1 blev 4-6


Så står jag där igen i båset, som jag näst intill bott i vissa vintrar.
Jag hinner inte knäppa av första bilden förrän Filip Cruseman dyker upp med ett leende på läpparna och säger hej.
Så jäkla kul att någon kommer i håg en!
Matchen går bra, och efter första har vi 2-1 till Karlskrona.
In i halva period 2 har vi 4-1 på tavlan och jag känner, va kul att jag får vara här när det blir en vinst.
Jag går upp och ställer mig i hejaklacken för att få en bild på Mattias och hans hejarklack.
Tanken var ju givetvis att få lite "äntligen" känsla över det.
Men Växjö trycker på och marginalerna är små i SHL.
Matchen slutar 4-6 och bilden på Mattias och klacken får vi ta en annan gång.

Frågan är när?


Reportaget i BLT och Sydöstran som Blekingesport gjort, hittar du  här.  






















12 nov. 2017

Jag är fortfarande "dagen efter"


Hela dagen har jag tänkt.

På allt som utspelade sig i Göteborg i går.
Mest på spelarna förstås, och hur de mår.
Det har varit tyst på telefonen.
Hade Mjällby vunnit, hade det rasslat av sms och på sociala medier.
- Tjena Jonas! har du några schysta bilder på mig från matchen?
Så klart hade jag haft det.
Och Granit Stagovas mål hade ju suttit fint på förstasidan.
Det hade varit lätta steg ut i morgon bitti, för att hämta den tidningen i brevlådan.
Ett helt uppslag så klart.
Fint text av Bosse och Per.
Mina bilder från omklädningsrummet när Jonas Andersson åkt in i duschen med kläderna på.
Joel Enarsson och Kevin Carlsson i bara överkroppar, med en flaska champagne sprutandes så det hade varit kletigt lång tid framöver på kamerorna.
Hasse Larsson på film i korridoren med ett leende som skulle sträckt sig från Ullevi upp till Smögen.

Nu blev det svårt och sorgligt för oss med.
Om ni tror att media bara skakar av sig en sådan här händelse har ni fel.
Jag kände till och med att maten på björkäng på vägen hem, inte smakade som den skulle.
Laget var där med, och de satt tysta, och stämningen kunde man ta på.
Mattias Asper kom fram och jag nickade försiktigt mot honom.
Trevlig och bra som han är, sa han - Fan Jonas vilken bussresa detta är hem nu.
Jag fick nog bara fram - jag förstår dig, jag förstår dig Mattias.

Nu så här på kvällen har jag sett att spelarna kvicknat till och börjat lägga ut lite bilder på sociala medier.

Kevin skriver så här:
Vi var så nära vårt mål, men vi kommer tillbaka starkare
Tack alla spelare, supportrar och folk runt klubben klubben för detta året. #maif
Bilden som han fått, där han sitter förkrossad i avbytarbåset gör det så himla fint.
Du hittar några bilder på honom här under.
Jag gillar bilden då hans lagkamrater firar Joels mål, men Kevin vänder sig åt andra hållet och tar hand om två smågrabbar som vill vara med och fira.
Stort !
En förebild.

Spelarna känns mer mogna än ledningen i klubben tyvärr.
Killarna har insett att livet går vidare, och knyter säkert redan näven i fickan.
Så gör dom på Listerlandet. Knyter näven i fickan.

Mjällbys sportchef och deras tränare vägrade att träffa media i går efteråt.
Hasse skickade förvisso ett sms, men är verkligen det tillräckligt för en sportchef?
Tränaren Jonas Andersson har lagt locket på.
Jag förstår faktist inte riktigt.
Visst, jag vet att han är en extremt dålig förlorare sedan innan, men är det inte dags att
visa sig som en förebild nu?
Nu påminner han mest om en omogen tonåring som tjurar i hop.

Jag struntar ju personligen om jag inte fick den där bilden eller filmen på honom efteråt.
Men fansen. Deras supportrar.
Dom har väl rätt att få veta vad som hände.
De vill ju läsa och se hans besvikelse och höra hans ord.
För dom, är han ju den som föder idéerna och som leder laget.
Dåligt tycker jag. Förbannat dåligt.

Jag såg två supportrar i går där uppe bland de hundratals som var där.
Två riktiga supportrar.

En av dom är den parkinsonsjuka Carl-Erik Birgersson från Karlshamn.
Varenda match är han där nere på strandvallen, och hans dotter är alltid med som stöd.
En sann "maifare" som med stapplande svåra steg tog sig upp på bortastå i går på Gamla-Ullevi.
Den andra är den svårt cancersjuka Bengt Olofsson, som faktist står lite till höger på bilden under, med keps på huvudet.
Han var också med på matchen i går, och satt i en rullstol på läktaren.
Dagarna är räknade, och här kan du se om honom på SVT.

Som tränare nonchalerar man inte sådana supportrar.
Och inte de övriga heller som åker 60 mil för att titta på "sitt lag"
Nu fick deras ordförande gå ut på hemsidan i stället och täcka upp!

Nu knyter vi näven och går vidare!







Kevin Carlsson tar hand om de jublande killarna.


Carl-Erik Birgersson med sin dotter till vänster och Bengt Olofsson längst till höger. 








11 nov. 2017

Som en käftsmäll. Igen!


Förhoppningsfulla satt vi tre man där uppe, (två journalister och en fotograf) på Gamla Ullevi från Blekingesport, BLT/Sydöstran.

Skulle det bli så att Mjällby skulle ta sig tillbaka till Superettan 2018.
Efter 33 minuter spelade, så smäller Granit Stagova in en retur efter en tilldömd straff och vi har 0-1.
Nu måste alltså Örgryte göra 3 mål vilket kändes som en omöjlighet.
I andra halvlek tog hemmalaget över mer och mer.
Man vänder matchen och har 2-1 efter slutsignalen.
Förlängningen startar och tiden tickar på.
Några minuter innan slutet tänker jag att det kommer att bli straffar.
Kanske är det räddningen för Mjällby?
Men, i sista förlängningsminuten sätter Hakeem Araba 3-1 till Örgryte.
Proppen går ur och Mjällby spelar i Division 1 nästa säsong med.

Här kan du se reportaget från Blekingesport.