21 apr. 2019

Bland blåsippor, vitsippor och vita blåsippor.


Just nu vimlar det av vårens alla blommor ute i naturen.
Blåsipporna kommer först, och då jag firar påsk i Uppland, får jag på nytt uppleva våren i ett tidigt skede.
Det är minst två veckor senare här uppe.

I går kväll visade en god vän till mig, en bild på blåsippor på facebook.
Trodde han!
Men han fick lite påhopp, som faktist var oförtjänt, då det inte alltid är helt lätt att skilja alla växter åt.
Bilden förställde en Scilla, en blå blomma som oftast växer i stora hav i trädgårdarna.
Blåsippan kan ju med växa i stora hav men är dock lite mer lila.
Små grupper står tillsammans men även enstaka blommor lite här och där.
Dock är den inte så vanlig i trädgårdarna i vilt tillstånd.

Sedan har vi vitsipporna som kommer någon vecka senare, och här uppe blommar de verkligen i hop nu, fullt utslagna.
Vitsippan är inte fridlyst utan får plockas, medan däremot blåsippan har restriktioner hur man får handskas med den.
Du får till exempel inte dra upp växten med rötterna och plantera den i din trädgård, eller plocka för att sälja växten.
Detta är förbjudet i hela Sverige, men i vissa län får man plocka och sätta in den i en liten vas om man så vill.
Dock är dessa blommor helt klart vackrast i naturen där de står, och vill du ha blommor på bordet föreslår jag holländska tulpaner i stället.

Men, det finns också en vit blåsippa.
En ganska ovanlig blomma, men här på gården växer några få exemplar, som vi tittar till varje år.

Så, det är ju inte helt lätt att skilja alla växter och blommor åt.

Själv har jag en app i telefonen, där jag kan söka på färg och sedan klicka mig fram.
Funkar inte appen har jag min kompis Göran!
Han brukar få lite bilder varje år från mina strövtåg, och blixtsnabbt får jag tillbaka ett svar vad jag hittat.


Så, som jag brukar säga om fåglar till folk, säger jag samma sak om växter.

Lär dig någon ny art eller sort varje sommar.
Det berikar faktist dina promenader i naturen väldigt mycket.


/ Jonas













Blåsippan


Vitsippan


Vit blåsippa!


Lägg märke till bladen, som skiljer blåsippan från vitsippan.

Här en blåsippa, fast vit!


20 apr. 2019

Att gå upp när månen går ner.


Livet som naturfotograf kan vara ganska eländigt i bland.

Att stiga upp 04.15 och dra i sig en kopp kaffe för att få liv i kroppen, för att sedan åka ut och lägga sig i ett tältgömsle där det är frost i gräset.
Fingrarna krampar och efter en stund åker skorna av, för att jag måste kunna massera mina fötter varma. 
Det luktar sump, för jag ligger i vassen till en fågelsjö där korna brukar uträtta sina behov.
Det är blött, fuktigt och rent ut sagt för jävligt.


Men det finns en annan sida med!

Sidan som gör att jag fick se en magisk fullmåne gå ner bakom träden.
Att det exploderar av fågelsång längs vägen ut till gömslet.
Som gjorde att jag fick se två stora havsörnar glida in över vattnet, så nära att jag kunde se hur den blinkade och tittande på mig, för att sedan vika undan.
Som gjorde att jag fick sångsvanarna och en stjärtand väldigt, väldigt nära mig.

Som gjorde att jag höll koll på den stora granen där vålnaden brukar landa.
Havsörnen som kan göra sig så liten och smal och nästan omöjlig att upptäcka.
Sedan lyfter den ut över sjön och blir 2.48 mellan vingspetsarna och skrämmer varenda fågel i dess närhet.
Allt kacklande från svanarna som har parnings ceremonier och Gråhakedoppingen som skriker exakt som en stucken gris.
Som att få se Skedand, Brun kärrhök, Enkelbeckasin, svarthakedoppingen och hundratals krickor.

Om det väger upp allt elände?

Lätt!



En gammal Havsörn viker undan.


Fullmånen på väg ner


 Sångsvanar i parningslek



Spejaren, den som misstänker att allt inte står rätt till


Den vackra Stjärtanden

Vålnaden i trädet, en ung havsörns favoritplats


21 mars 2019

Lodjuret, och om att vara osynlig.


Så här ligger det till om det djur som är en dröm för mig att få fotografera, på en fin liten somrig skogsstig i närheten av mina svärföräldrars marker. 

Första gången var när jag och Susanne firade jul, tillsammans i Väddika.
Det är 10 år sedan nu.
Jag stod där på farstukvisten och tittade upp mot den magiska stjärnhimmelen.
Det rök ur min mun av kylan, och det blev en vacker effekt av månljuset som silades ner på gården mellan träden.
Nysnön låg över hela gårdsplanen runt 15 cm djup, och en liten stund innan jag kom ut, hade där passerat något.
Jag gick ut för att titta, och kunde direkt konstatera vad det var.
Ett Lodjur!
Från markebäck (ett kärr) in mot gården, runt vår lilla röda stuga, och upp på gårdsplanen, för att sedan försvinna in i skogarna igen.
Hade vi tittat ut genom fönstret exakt då, hade vi sett det från två meters avstånd.
Men sånt händer ju aldrig!
Därefter har jag sett spåren några gånger.
Ofta i anslutning till åkern, men aldrig ute på öppna ytor.
De följer kanterna på ängarna och åkrarna.
Ser ni rådjur i grupp mitt ute på en åker, står de INTE där för att den godaste maten är just där.
De har koll på de eventuella rovdjur och faror, och var de finns.

Men i går 19.04 hände det.
Den blev fotograferad av min åtelkamera.
En del säger att Lo inte äter annat än eget byte.
De har fel!
Den äter visst på åtel om den känner sig trygg och om det är mörkt.
I munnen kan ni se ett ben, det är det som reflekteras av det infraröda ljuset som kameran sänder ut.
De karakteristiska tofsarna och den höga bakdelen.
Visst föredrar den ett eget slaget rådjur, som är en favorit på menyn, och den lämnar alltid rester.
Hittar du dom som fotograf, har du ett drömläge.
Lodjuret kommer till 99% att komma tillbaka.
Nu vet vi att de är så pass nära gården, och jag kan börja arbeta utefter det.
Där finns förmodligen ett revir.
Jag skall fortsätta att utfodra och göra marken trygg för det stora kattdjuret.
Men bilden är inte allt faktist.
Äventyret och att överlista är större.
Och framförallt att få se det, Europas största kattdjur, i det vilda!

/ Jonas



17 mars 2019

Inventering av fågellivet i Karlshamns skärgård.


De senaste åren har jag varit mycket ute i skärgården och framförallt den östra delen av Karlshamns skärgård.
Då jag sett en förändring av flertalet arter beslutade jag mig för att på något sätt göra en inventering för att få en bättre överblick om läget.
De arter som minskat är framförallt vitfågel, (mås och trut), samt ejder, och jag har sett en enorm ökning av en del arter av gäss, framför allt de vitkindade.
Nu skall inventeringen bli av, och jag skall träffa länsstyrelsen i veckan för att ta ett beslut hur vi skall gå tillväga.
Det är jag och några mer erfarna ornitologer i Karlshamn som skall försöka starta upp projektet.

Under de två senaste åren har jag filmat en del och jag satte i hop en film om det kommande projektet.


/ Jonas

16 mars 2019

Skogens konung, eller rättare sagt drottning.

Så stod hon där helt plötsligt.

Det är faktist inte så ofta jag får kontakt med dom, och har hon sedan en liten fin kalv med sig, är det ju extra kul.
Direkt tyckte jag att kalven såg liten ut, och just som ni säkert också tänker, så söt!
Förmodligen beror det på den varma sommaren, och att tillgången på föda inte alls varit var den borde vara.
Torkan har gått hårt åt, och kalven borde så klart varit mycket större nu.
Normalt skall den lägga på sig 1,5 kilo om dagen i vikt de första månaderna.
Nu har den några månader (normalt Maj) på sig att bygga på sig riktigt, för sedan stöter kon bort den, och då får den klara sig själv.
Tänk att bli lämnad helt själv i skogen, när man varit van att ha mamma med sig, som visat allt och röjt under eventuella faror.
Oftast blir de små kalvarna ganska förvirrade i början när de blir bortstötta, och det är inte ovanligt att de blir överkörda längs vägarna.
Här i Blekinge har inte älgen några direkt naturliga fiende, då vi inte har varg eller björn här.
Jo varg föstås, men de håller ju mest till i Karlskrona vid förskolorna, och klär ut sig till hundar.

Lodjuret är en svag fiende, och om ett lodjur skulle attackera en kalv, kommer den inte att dö där, för att den då är ett för stort byte för lodjuret.
Men efter någon vecka dör den oftast av infektion av bettet, och blir då föda till räv och fåglar.

Visste du förresten,

Att en älg kan bli 15-20 år, men oftast skjuter vi dom innan eller kör vi över dom.

Att de kan nå en hastighet av 60 km/h när de springer.

Att de är duktiga på att simma.

Att tjuren kan väga ett halvt ton och lite till.

Att tjurarna tappar sina horn (det är ju bara dom som har horn så klart) och att när de börja växa ut, så växer de med runt 2cm om dagen.

Att det finns runt 400 000 älgar i Sverige sommartid.

Att det skedde 60 viltolyckor med älg i Blekinge under 2018.

Att jag blivit jagad av en älgko, när jag var runt tretton år, när jag kom för närma med min kamera.


Dom här fotograferade jag vid gränsen till Blekinge i skymningen så klart.
Vi satt där en lång stund och tittade på varandra, innan de lunkade i väg in i mörkret.



10 mars 2019

Möte, med en del av våren.


Vädret har varit ostadigt den senaste tiden, och det gäller att passa på om det blir någon soltimme då och då.

I dag körde jag och Mats ner till Sölvesborg och Tosteberga.
Blåsigt och mycket fågel låg och tryckte längs kusten.
De vitkindade gässen samlas i väldigt stora flockar och då vi har mildra vintrar stannar många av dom kvar hos oss.
Annars flyttar de ner mer mot Holland och ännu längre om det blir extremt kallt.
Den vitkindade gåsen har ökat oerhört i antal de senaste åren och för runt 20 år sedan var den inte ens vanlig.
Jag minns att jag såg gässen i Ronneby brunnspark som grabb, och då var det var ju förrymda fåglar, men en fin upplevelse.
Svart/vita fåglar är snyggt, konstaterade både jag och Mats, när vi tittade ut mot ett skär där den allra vackrasrte av dom alla håller till sommartid, nämligen Skärfläckan.

Andra arter som sågs i dag var bland annat gravand, ett antal havsörnar, årets första strandskata, tofsvipa, tornfalk, sparvhök, sånglärka, starar, glada, och trutar i massor, samt lite annat annat smått och gott.
Det händer som sagt var grejer där ute.

/ Jonas 




Vitkindade gäss, går in för landning.


Mats spanar av vad som finns, och här sökte vi efter en strandpipare som visat sig tidigare.


Årets första strandskata, (för mig)



Tror ni dom landar i medvind, eller motvind?



9 mars 2019

Forsärla med vit hakklapp?



I dag körde jag upp till Mörrumsån för att se om jag kan få någon fin bild på forsärlorna.
Där finns ett par, som nu har kommit tillbaka till oss efter vintern.
Men, de visade sig inte alls, däremot hörde jag dom.
Svårt att lokalisera med en högt brusande å, och vind i träden.

Efter ett tag förflyttade jag mig till "persakvarn" och där var några strömstarar som jag satt och studerade en stund.

Nu vet jag mer exakt vad just forsärlorna håller till, så det får bli en tur tillbaka i veckan.




10 feb. 2019

strömstararna



Strömstaren är en väldigt kul liten fågel.

Den häckar ju vanligtvis norröver, men övervintrar hos oss.
Varje vinter brukar jag ta mig en runda längs de åar och vattendrag som finns i närheten hos oss i västra Blekinge.
Jag har lärt mig att hitta den, och ser ofta den med sin vita hakklapp sittandes långt ute i ån.
För två år sedan gjorde jag ett reportage i Blekinge Läns Tidning om den, och det hittar du här om du vill läsa det.
I dag hittade jag hela 5 stycken på ett och samma ställe.
Kommer de för nära varandra markerar de revir och börjar slåss.
Riktigt ordentligt med!

Ge dig ut och leta efter den i forsarna längs Mörrumsån eller Miån.
Du kommer att få en fin naturupplevelse, om du sätter dig ner en stund och studerar den, när den letar efter småkryp och insekter under vattnet.

Visste du om att det är Norges nationalfågel och att de kallar den "Fossekalle"?
Vet du vilken Sveriges nationalfågel är?

Vet du inte det, tycker jag att du skall "Kol"la upp det!

/ Jonas