30 dec. 2018

Mot 2019


Efter en halv dags vandring i skogen, över stock och sten hinner jag både njuta och fundera.

Oftast får jag fina tankar där ute om vad jag skulle kunna göra, och bilder och projekt dyker upp i mitt huvud.
Men det stora problemet är oftast att jag inte hinner förverkliga dom.
Det skall bli bättring på det.

Jag har insett att jag skall jobba mer själv. 
Åka på de där grejorna och hålla tyst, sedan presentera det.
Mycket är på gång, och går det i lås, kan det bli väldigt bra!
Jag kommer att satsa helhjärtat på mitt yrkesmåleri, och när jag bara väljer det, kommer andra projekt bli mer genomarbetade vet jag.
Jag har jobbat med fotot så många år nu och har både erfarenheten och kunderna.
Nu sållar jag bort och väljer godbitarna där.

Skrivandet kommer också att stå i centrum och jag kommer inte att släppa i från mig ett endaste reportage som jag vet kan bli bra.
Jag har en tanke och en bild om hur allt skall se ut och när jag släpper in andra i det, raseras hela skiten.
Oftast på grund av stressen från från de som får det av mig.
Det är slut på det nu!
Så låt 2019 bli ett nytt avstamp.
Fler och fler fotografer skriver och jag har mina förebilder där, vilka tänker jag inte avslöja.

Flera stora dagstidningar har släppt "året genom fotografernas ögon"
Synd att inte BLT eller Sydöstran gjorde en sådan bilaga.
Jag vet att det finns duktiga fotografer där, som lätt skulle ge läsarna en fin bilaga i slutet på året.
Man måste liksom våga för att kunna vinna.
I tryckt papper så klart!
Men de kostar ju!

Med mitt och Susannes Nationalparksprojekt hann vi bara med tre stycken parker detta året.
I och för sig började vi inte vid årskiftet, utan en bra bit in på året.
Men de var genomarbetade, och jag har underlag till en bok om det skulle bli så.
Jag vill INTE, bara flänga omkring för att säga att jag varit där.
Det kostar en del att göra de där resorna och då måste jag få ut mer än ett - Jag har varit där!

Året som gått har jag lärt mig en hel del om rovfåglar.
Det är så coolt med den biten av just fåglarna tycker jag.
Det ska inte vara så lätt att komma åt dom liksom.
Belöningen kommer när jag kan säga att jag fick bilden, för jag var smartare än dom!

Kanske blir det björn till sommaren, eller varg.
Jag letar, och skall välja ut något som jag vet blir bra.
Inget publikt skit där 350 fotografer har samma bilder under flera år.
Då låter jag hellre bli.
Vi har en bekant i Finland, så ett besök där kanske skulle kunna ge något bra.

Miljön skall bli ett signum för mig 2019.
Jag skall verkligen göra en kraftansträngning på det planet.
Det är svårt tycker jag, med hur jag skall tänka.
Men jag har så många bekanta som är galet pålästa, om detta ämne och livsstil.
Så klart gör jag redan en hel del, men jag kan bli mycket bättre på det.

Hur menar jag då med miljön.
Jo, allt från att handla miljömedvetet, skippa all plast och äta ekologiskt.
Sen vet ju jag att om jag börjar med något, så blir det lätt att jag dyker in med hela huvudet.
Kanske skall vi hjälpas åt?
Hur tänker ni? 
Eller tänker ni inte på det, och tycker att det inte angår er och att klimatförändringarna är en bluff?
Som två människor som jag har haft stor respekt för, säger att jorden har alltid varit i förvandling och klimatet har inget med miljön att göra.
Dom två skall inte vara med i bland dom som jag kommer att rådfråga om miljötänk vet jag.
Dom två kommer inte heller att vara med, i bland dom som jag har respekt för om kunskap och intelligens.

Chasing Ice är en bra dokumentär att börja titta på om du är tveksam till att jorden håller på att barka helt åt hel..te.
BLT´s fotograf Marcus Palmgren gav mig tipset och det är den filmen som gjorde störst intryck på mig under 2018.
Här har du trailern och den går att få hem via Netflix bland annat, vet jag


En stilla sjö, en dimmigt myrlanskap och en fin stund i en helt tyst natur får bli mitt avslut.

Hoppas ni får ett riktigt vackert bra avslut ni med, så syns vi säkert snart igen!



/ Jonas











24 dec. 2018

Vinterlandskapet

Tystnaden!

Bara ren tystnad.
Jag har skrivit och påtalat det innan, när jag bland annat är ute och föreläser.
Åk ut i skogen och lyssna på tystnaden.
Lika vacker och magisk vid varje årstid.
Sätt dig ner på en fin plats och häll upp en kopp varm kaffe eller choklad.
Och så sitter du där och bara väntar.

Oftast är det då de dyker upp, djuren.
Du måste ha tålamod, likt en jägare som sitter där på sitt pass.
En evig väntan, men så plötsligt händer det.
Du vet, att det är när du är stilla som djuren rör sig.
När du rör dig, står djuren stilla.
Så funkar det.

Snön knastrar under mina skor, när jag vandrar i den 25 cm djupa snön en bit ut i skogen.
Några domherrar ropar på håll, annars är det helt tyst.
Jag konstaterar att även ett kalhygge som jag tyckte var fult i somras, kan vara otroligt vackert på vintern när det är snö.
Två sångsvanar flyger näst intill ljudlöst en bit bort, och de är säkert på väg ner mot sjön för att se om de kan hitta en bit med öppet vatten.

I går satt jag i gömslet, och där var det med tyst.
Jag vandrade ut vid 06.00 vilket är lite väl tidigt.
Ljuset här uppe kommer vid 07.30 men det gäller att skapa stämning.
Kaminen skall tändas och kaffet skall smakas av.
Snön på taket börja sakta droppa av värmen.
Jag somnar till på min stol och vaknar av att två korpar väcker mig.
Den där känslan då, gör att jag vaknar till och tänker nu händer det.
Men så blir det tyst.
Jag ställer mig upp och kikar ut genom gluggarna och spanar efter örnarna.
Jag vet att de är luriga och de kommer inte ner i första taget.
De kan sitta bakom gömslet, så jag inte kan se dom från mina små öppningar.
När de sett min åtel, sätter de sig på avstånd och betraktar bytet.
Där kan de sitta i timmar, för att utesluta alla faror.


Jag väntar, och slumrar till mellan tillfällena.
Inget händer, det bara är tyst.

Men det räcker liksom där ute.
Det behöver inte hända mer just nu.
Jag vet att det kommer att ändras så småningom ändå.

Snart sitter den gamla havsörnen där på grenen i det ymniga snöfallet.
Fullt utfärgad.
Den gula näbben och de vackra vita stjärtfjädrarna.
Den ser förbannad ut och burrar upp sig av kylan.

Det är då jag knäpper den där bilden som jag kommer att jubla av.
Och som mycket väl skulle kunna bli en stor, stor fondtapet, så vacker är den.

Men nu är det bara tyst, och jag fortsätter att vänta på hövdingen!


/ Jonas











19 aug. 2018

Nationalpark nummer tre.



Dalby Söderskog.


Europas minsta nationalpark.
Det låter ju väldigt litet, men faktum att Dalby Söderskog är den minsta nationalparken, och det märks ganska tydligt.
Längsta rundan "kroppekärrsrundan" är 2,3 kilometer.
Sedan finns det leder som man kan promenera, som är något längre, men det är samma väg tillbaka vilket blir lite tråkigt.

Nationalparken ligger sydöst om Lund och är mer som ett uppstyrt promenadområde skulle jag vilja säga.
Fina stigar som man kan ta sig fram på både om man är begränsad, eller om man har knattar i familjen.
Den är nog förmodligen vackrast om våren med vit, gul och blåsippor i drivor.
Fågellivet är så klart bäst vid den årstiden med, även om hackspettarna "knattrar" på året runt.

Söderskogens nationalpark fascinerar efter en kort vandring.
Gamla träd ligger inne i skogen som saktar förmultnar och bidrar till en enorm biologisk mångfald.
Tittar man närmre på barken och träden, är det som konstverk eller installationer.
För den som gillar kryp och macrofotografering med insekter i fokus, borde detta vara himmelriket.

Lite märkligt känns det när det ligger kapade träd längs vägen ,och det då känns mer som en vanlig skog där man gått loss på med en motorsåg.
Men, detta är för att besökare inte skall få grenar av dåliga träd i huvudet, samt att man gallrar för att ge luft åt de fantastiska ekarna.
De träd som man valt att såga ner, får man förmodligen inte röra då de tagit mark, då det är en nationalpark.
Så klart skulle man kunna göra ett besök till våren för att uppleva vitsipporna, men då skulle nog Mörrumsåns dalgångar lätt mäta sig mot Söderåsen, om det är just det man vill titta på.



I utkanten av Lund hittar man Nationalparken



Sommarens torka, har även gått hårt åt här.


Rosendunört var den enda blomman som syntes till, men väl så vacker.



Alm som blir som ett konstverk.


Den skira grönskan trots Augusti, gjorde att det nästan kändes som vår.


En konstinstallation av naturen själv.


Susanne tar en paus, för att försöka smälta in alla intrycken.


Mossigt värre, även det som ett konstverk i naturen.



Alm som är häftigt att studera i närbild.


Fina spångar gör det enkelt att ta sig fram.






9 aug. 2018

Den döda ön.


Likt Döden.

Livet har försvunnit från Spjutsö, och vi möts av tystnad.
Inga moln av skriande trutar som varnar, eller tärnor som dyker i den lilla viken.
Stenskvättan har förmodligen lämnat landet.
De vitkindade gässen har med slutfört sitt uppdrag.
Alla är borta.
Det är klart.

Många frågar mig om årets häckning för fåglarna, en sommar som denna.
Svaret är -Den har varit helt fantastisk.
De som frågar undrar ju så klart över värmen.
Men om vi tänker så här.
En Silvertärna flyttar till vår svenska sommar från Antarktis.
Där den övervintrar kan det vara allt från några få plusgrader till -5°c
Skulle den då inte klara av värmen och att vi får genomsnitt 7-8 grader högre temperaturer under sommaren?
Lätt, skulle jag vilja säga.
Häckningen går snabbare, så vi för ett högre antal överlevande ungar som kommer ut ur boet mycket fortare.
Jag påstår att det är en fördel för fåglarna.
Havsörnarna har haft ett rekordår med 22 ungar, som nu flyger i vårt Blekinge.
Och tornseglarna lämnade Karlshamn för en vecka sedan, och tystnaden är påtaglig.
Vanligtvis lämnar de staden runt den 15 Augusti.

Det är höst nu.
Om någon månad står jag på Ölands södra udde.
I den styva kulingen som råder, kommer jag att få se de vitkindade gässen som tycker sig mot vattenytan.
Allt för att minska luftmotståndet.
De lämnar tundran och jag tar farväl av dom, på udden.
De där upplevelserna ger mig en rysning genom kroppen.
Så magnifikt, vackert, och samtidigt så skört.

/ Jonas





Sprickorna i marken visar den enorma torkan.

Några ungfåglar av starar har dröjt sig kvar på ön.

En ung sädesärla.
Snart skall den göra sin första flygning mot de södra delarna av Europa.

Gråtruten är ensam på udden.

Torkan visar sitt ansikte på ett rönnbärsträd.

Fåren välkomnar mig alltid.

Ett paradis för häckande vitfågel och gäss.
Gått om hålor och sten som ger skydd mot eventuella fienden och oväder.

Den som aldrig kom i luften.
Naturen har sin gång. Här en gråtrutsunge.

Vackra rönnbär.

Mossan skiner som guld i det övergivna boet.
Här från en gråtrut.

Det steniga landskapet.

Ständigt iakttagen av mina följeslagare.

Torkan går hårt åt. men trots detta finns det liv.
Ett skott från en rönnbärsbuske vägrar att vika ner sig, och trycker upp sig mot solen.

Satellitbild över åskan.

En timme senare. Det går extremt fort.

En vy som jag aldrig tröttnar på.

30 minuter senare, är ovädret ett faktum.


Snabbt lämnar vi ön.
Eller rättare sagt så fort det går med en 6 hästars motor!

Den nedre molnbanken såg ut som en liggande tromb.
Den rörde sig otroligt snabbt.

15 juni 2018

Nationalpark nummer 2.


Stenshuvud.

Fakta:

Sveriges sydligaste nationalpark.
Län: Skåne.
Blev nationalpark: 1986
Yta: 400 hektar
Vandringsleder: från 1,5 till 4 km i väldigt kuperad terräng.
Sevärdheter: Orkideängar, fyren, utsiktsplatsen 97 m/öh från norra och östra sidan.
Vid klart väder kan man se ända över till Bornholm.
Fina badstränder.
Rikt fågelliv med chans till många av sångarna och framförallt Sommargylling.
Väldigt vackra bokskogar med bland annat avenbok.



Efter besöket på Stenshuvud så blir vi mer och mer erfarna.
Vad skall vi packa med oss?
Erfarenheten har gjort att vi numera har insett att det är en sak som gäller.
Vatten! Inget annat.
De parkerna som vi nu går igenom är så pass små, så mat och övrig utrustning känns ganska meningslös.
Kameran är ju så klart ett måste.
Men visst, en handduk och badbyxor är ju också fint att packa ner, när man kan besöka den kritvita stranden och slänga sig i det ljumna Östersjön.
Nu blir det snart semester och vi reser upp till Östhammar.
Målsättningen är minst en nationalpark när vi är där.










Naturum som är starten till alla lederna och som även leder ner till havet.


Inne i naturum finns en fin utställning, och så klart bild på parkens stolthet: Sommargyllingen.


I början av lederna finns det spångar som är väl anpassade för dom som har svårt att ta sig fram, men som ändå vill se och uppleva en del av parken.


Den ena vackra platsen avlöser den andra. Här är vi nere vid bäcken som rinner rakt ut i havet.


Alla leder är väl skyltade. Så du lätt hittar tillbaka igen!

Bitvis var det tuff teräng att vandra i och stigningen uppåt gjorde det inte lättare.



En välförtjänt paus vid fyren. Väldigt vackert belägen


Nu börjar vi komma in i bokskogarna


Fågelsång som nästan var öronbedövande, och den täta skogen gav en fantastisk upplevelse.


Avenboken i sina vackra färger.



Hungriga små fågelungar i en stubbe. Frågan är vad det är för sort?



Ganska snart avslöjade den sig med sin matleverans.  Den Grå flugsnapparen.


Träd som fallit omkull blir fina boplatser till skalbaggar och insekter.


Högst upp på toppen satt en Gulsparv och välkomnade oss. Den sjöng för full hals sitt: en-två-tre-fyr-fem-sex- sjuuu.


En helt fantastisk utsikt från den norra utsiktsplatsen. Kivik ligger nere till höger.


Sen har vi det där med orkideerna. Det här är fläckblomster av varianten, jungfru Mari nycklar.

Tur jag har proffs som jag kan skicka bilder till och få svar. 

Ängsull




En grönvit nattviol.


Jungfru marie nycklar.