Robinson Kent och alla ödehusen.

Jag körde ner till turistbyrån i mitten på veckan.
Jag ville ha lite kartor och info om vad jag skulle lägga tiden lördag o söndag.
Vindelälvens forsar besökte jag i går, men i och med att det är så lite vatten, så  tar det bort lite av upplevelsen.
Visst naturen är storslagen och är svår att greppa, då allt är så stort här uppe.
Men det är öde.. väldigt öde för mig.

Kent Larsen (han som var med i Robinson ) har något som han kallar björngrottan och det
var tjejen på turistbyrån tipsade mig om att köra upp till honom, då han rör sig mycket ute i markerna.
Jag bankade på, och efter ett tag kom han ut.
Jag förklarade för honom om min vistelse, och att han kanske kunde hjälpa mig så jag skulle få ut maximalt av min helg.
Jag fick värdefull information om vad jag skulle besöka, och han visade runt mig i björngrottan.
Det hängde tre stora målningar på väggen. De föreställer årstiderna här uppe.
I dag är han 80 år.. och det kan man inte tro när jag lyssnar på honom.
Han jagar mycket och har ofta tyska gäster här.
Jag promenerar runt 15-20 mil i veckan säger han.
Jag tycker det verkar overkligt, men han förklarar att han har hundarna med sig, och de behöver sin motion.
Dagen efter skall jag till Kristineberg , och han tittar på mig och säger: Det är väldigt öde där uppe.

Denna sommaren har ju varit fantastisk, och det har varit enormt mycket bär uppe på fjället.
Lingon, blåbär, och svamp.
En lärare som jag träffade förklarade att hennes föräldrar hade krav på att om hon skulle med ut, måste hon vara med o rensa !
En dag på fjället innebär att man plockar 2 banankartonger med gula kantareller.
TVÅ BANANKARTONGER !!.

Det var det mycket riktigt öde uppe i Kristineberg.
Man river husen, då de står o förfaller.
Affären är stängd, och jag funderar på min svaga sida att handla matvaror hemma hos oss, och hade jag bott här hade jag haft en dyr bensinräkning eller så hade familjen svultit ihjäl.
Av gruvan är  det endast kvar 10% av verksamheten.
Det avfolkas, och allt känns ensamt.

Skolan som jag var på hade 17 elever i klasserna förskola upp till 3:an.
Jag ställer frågan till en av läraren lite smått frustrerat : Men vad lever ni av här uppe ?.
Vi sitter och äter palt, och hon håller på att sätta maten i halsen när min lite annorlunda fråga hoppar ur munnen på mig.
Hon säger: jag har växt upp här ute, men sen flyttade jag in till Umeå när jag var runt 20.
Nu befinner jag mig en någon slags inre kris, eftersom jag sitter med två barn o man och undrar allvarligt, vad jag gör här ute !.
Men det är skönt samtidigt, och det finns ett litet hus nere vid älven. Där sitter jag o lyssnar på tystnaden och jag inflikar, att här är det ju så tyst att det nästan gör ont i öronen..
Hon håller med, och så säger hon att hon skulle vilja köpa det där huset och ha en kamin som man kan sitta o elda i .
Hennes man jobbar på "sågen" och det är landstinget, sågen, och skolan som det finns jobb annars är det ganska så tunt med arbetstillfällen.

På vägen hem hittar jag en fotbollsplan. Det har nog inte spelats boll här på 20 år, och jag går ut o fotograferar.
Gräset är en halv meter, och allt finns kvar, avbytarbänken står vid långsidan och jag kommer på mig själv att bara stå med öppen mun o gapa.
En kungsörn glider över talltopparna och det är … Tyst !!!
Jag googlar när jag kommer hem och så hittar jag ett namn.
Jag ringer upp och frun svarar.: han är på gården o svetsar. men efter en timme ringer han och jag förklarar att jag vill träffa honom.

Jag får lite kort information, och i morgon skall jag dit.
Jag frågar: har du kvar fotbollskorna ?
Ja, säger han, frågan är vad de är..