Nationalpark nummer tre.

Dalby Söderskog.


Europas minsta nationalpark.
Det låter ju väldigt litet, men faktum att Dalby Söderskog är den minsta nationalparken, och det märks ganska tydligt.
Längsta rundan "kroppekärrsrundan" är 2,3 kilometer.
Sedan finns det leder som man kan promenera, som är något längre, men det är samma väg tillbaka vilket blir lite tråkigt.

Nationalparken ligger sydöst om Lund och är mer som ett uppstyrt promenadområde skulle jag vilja säga.
Fina stigar som man kan ta sig fram på både om man är begränsad, eller om man har knattar i familjen.
Den är nog förmodligen vackrast om våren med vit, gul och blåsippor i drivor.
Fågellivet är så klart bäst vid den årstiden med, även om hackspettarna "knattrar" på året runt.

Söderskogens nationalpark fascinerar efter en kort vandring.
Gamla träd ligger inne i skogen som saktar förmultnar och bidrar till en enorm biologisk mångfald.
Tittar man närmre på barken och träden, är det som konstverk eller installationer.
För den som gillar kryp och macrofotografering med insekter i fokus, borde detta vara himmelriket.

Lite märkligt känns det när det ligger kapade träd längs vägen ,och det då känns mer som en vanlig skog där man gått loss på med en motorsåg.
Men, detta är för att besökare inte skall få grenar av dåliga träd i huvudet, samt att man gallrar för att ge luft åt de fantastiska ekarna.
De träd som man valt att såga ner, får man förmodligen inte röra då de tagit mark, då det är en nationalpark.
Så klart skulle man kunna göra ett besök till våren för att uppleva vitsipporna, men då skulle nog Mörrumsåns dalgångar lätt mäta sig mot Söderåsen, om det är just det man vill titta på.

I utkanten av Lund hittar man Nationalparken

Sommarens torka, har även gått hårt åt här.

Rosendunört var den enda blomman som syntes till, men väl så vacker.

Alm som blir som ett konstverk.

Den skira grönskan trots Augusti, gjorde att det nästan kändes som vår.

En konstinstallation av naturen själv.

Susanne tar en paus, för att försöka smälta in alla intrycken.

Mossigt värre, även det som ett konstverk i naturen.

Alm som är häftigt att studera i närbild.

Fina spångar gör det enkelt att ta sig fram.

Den döda ön.

Likt Döden.

Livet har försvunnit från Spjutsö, och vi möts av tystnad.

Inga moln av skriande trutar som varnar, eller tärnor som dyker i den lilla viken.

Stenskvättan har förmodligen lämnat landet.

De vitkindade gässen har med slutfört sitt uppdrag.

Alla är borta.

Det är klart.

Många frågar mig om årets häckning för fåglarna, en sommar som denna.

Svaret är -Den har varit helt fantastisk.

De som frågar undrar ju så klart över värmen.

Men om vi tänker så här.

En Silvertärna flyttar till vår svenska sommar från Antarktis.

Där den övervintrar kan det vara allt från några få plusgrader till -5°c

Skulle den då inte klara av värmen och att vi får genomsnitt 7-8 grader högre temperaturer under sommaren?

Lätt, skulle jag vilja säga.

Häckningen går snabbare, så vi för ett högre antal överlevande ungar som kommer ut ur boet mycket fortare.

Jag påstår att det är en fördel för fåglarna.

Havsörnarna har haft ett rekordår med 22 ungar, som nu flyger i vårt Blekinge.

Och tornseglarna lämnade Karlshamn för en vecka sedan, och tystnaden är påtaglig.

Vanligtvis lämnar de staden runt den 15 Augusti.

Det är höst nu.

Om någon månad står jag på Ölands södra udde.

I den styva kulingen som råder, kommer jag att få se de vitkindade gässen som tycker sig mot vattenytan.

Allt för att minska luftmotståndet.

De lämnar tundran och jag tar farväl av dom, på udden.

De där upplevelserna ger mig en rysning genom kroppen.

Så magnifikt, vackert, och samtidigt så skört.

/ Jonas

Sprickorna i marken visar den enorma torkan.

Några ungfåglar av starar har dröjt sig kvar på ön.

En ung sädesärla.
Snart skall den göra sin första flygning mot de södra delarna av Europa.

Gråtruten är ensam på udden.

Torkan visar sitt ansikte på ett rönnbärsträd.

Fåren välkomnar mig alltid.

Ett paradis för häckande vitfågel och gäss.
Gått om hålor och sten som ger skydd mot eventuella fienden och oväder.

Den som aldrig kom i luften.
Naturen har sin gång. Här en gråtrutsunge.

Vackra rönnbär.

Mossan skiner som guld i det övergivna boet.
Här från en gråtrut.

Det steniga landskapet.

Ständigt iakttagen av mina följeslagare.

Torkan går hårt åt. men trots detta finns det liv.
Ett skott från en rönnbärsbuske vägrar att vika ner sig, och trycker upp sig mot solen.

Satellitbild över åskan.

En timme senare. Det går extremt fort.

En vy som jag aldrig tröttnar på.

30 minuter senare, är ovädret ett faktum.

Snabbt lämnar vi ön.
Eller rättare sagt så fort det går med en 6 hästars motor!

Den nedre molnbanken såg ut som en liggande tromb.
Den rörde sig otroligt snabbt.