5 feb. 2017

Så fick han lämna till slut.


Levererar inte laget, får tränaren gå.

Jag vet inte hur många gånger jag läst detta i olika sportsammanhang.
Spaltmetrar skrivs i tidningarna om tränarna och deras misslyckanden.
I kväll meddelades att Karlskronas tränare Pelle Hånberg fått sparken.
Visst, laget gick ju som tåget i början på säsongen och överpresterade enligt mig, och jag trodde aldrig att det skulle hålla hela vägen, vilket det inte heller gjorde.
11 förluster på rad, vilket är lika många som när jag stod där som fotograf förra året.
Samma känsla hade säkert infunnit sig där, om jag ställt mig där nu med.

Jag kommer aldrig att glömma blickarna och självkänslan.
Jag kunde ta på den, och den var allt annat än behaglig.
Materialaren Anton som förtvivlat försökte pusha på grabbarna, genom att skrika: Kom igen nu grabbar, bra jobbat, vi fixar detta, kämpa ...
Då vänder Joachim Rhodin sig om och tittar lugn på honom och säger: Kan inte du bara hålla käften och gå ut o slipa ett par skridskor.
Jag kommer aldrig att glömma det.
Självkänslan....

Jag tror att det är samma sak nu med, och dessvärre tror jag inte att det kommer att bli speciellt mycket bättre heller.
Karlskronas hockeylag har helt enkelt inte den kapaciteten som ett SHL lag ska ha.
Inte om man skall ligga i den övre delen åtminstone.
Jämför med de lagen som ligger där uppe.
De har en helt annan tyngd på spelarna och lagen är så pass mycket bättre när det verkligen gäller.
Men, de har helt andra pengar med, och de kan betala ut helt andra löner, och då får man bättre material.
Svårare än så är det inte.
Jag menar att KHK kommer faktiskt att få problem att klara sig kvar i SHL.
De är vare sig bättre än Rögle eller Leksand i mina ögon.
Men att sparka Hånberg var ju ett sätt att försöka vända trenden och visa att man gör någonting i alla fall.

Hånberg då ?. Han grät.. jag kan sätta 1000:- spänn på det.
Den känslomänniska han är, så är det ett oerhört tungt besked för honom.
Jag har träffat honom massvis med gånger och jag tycker att han har varit, och är en fantastiskt fin människa.
Han har också varit en otroligt duktig tränare, glöm inte det !
Jag gjorde en resa med ett härligt gäng upp till Stockholm när de låg i allsvenskan, då de skulle möta AIK.
Vi åkte taxi till Aftonbladets TV studio där Pelle skulle vara med.
Jag och Svenne (filmaren) fick kaffe och det pratades hockey med både Daniel Breitholtz, Tomas Ros och Landslagsmålvakten Valentina Lizana Wallner.
När vi kom tillbaka, gick Svenne o tog en öl på hotellet, och jag o Pelle gick till "donken" o tog en burgare.
Dagen efter mötte laget AIK och efter andra perioden låg KHK under med 3-0.
Men sedan hände något magisk.
Hånberg gick in i omklädningsrummet och det röstläget han hade då, har jag aldrig hört innan och aldrig efteråt heller.
Det var någon slags magi som utbröt och sedan blev det helt knäpp tyst.
Han skällde inte ut laget utan bara lyfte dom.
Bara positiva saker om hur de skulle vända o kämpa.
Spelarna går ut, och vänder matchen och när det är 15 sekunder kvar smäller Bergström in 4-3. Samtidigt ser jag en av AIK´s spelare som börjar gråta.

Ute vid bussen efter matchen säger Pelle till några journalister, att de här är precis det som behövdes för att de här laget ska ta sig hela vägen till SHL.
Och så blev det med !.

Så till er som tillhör den fantastiska grupp av tappra fans som alltid står upp för ert Karlskrona.

Glöm att ni skall skicka upp en tröja i taket för att hylla en spelare, som gjort sig förtjänt av detta.
Ni skall hissa upp en kavaj i stället !!  En svart kavaj och en orange slips..

Den är Pelle Hånbergs !

















4 feb. 2017

Blekinge Idrottsförbunds Idrottsgala 2017


I går kväll var jag på Idrottsgalan i Blekinge.

Allt gick av stapeln i Ronneby.
Utsänd av Blekingesport, så bevakar jag galan av både Blekinge Läns Tidning och Sydöstran.
Jag gillar när de är press på mig, för att jag skall leverera, och allting skulle livesändas med hjälp av bilder.
Detta innebär Shootitlive, och när jag tar en bild, så kan jag skicka den direkt från kameran, så att den hamnar på tidningssidorna sekunden senare.
Det enda som brukar strula, är uppkopplingen, men allt flöt på fint.
Innan kvällen var slut låg det strax över 180 bilder från galan på webben.

Anna Lind från Sölvesborgsgymnasterna var nominerad i kategorin Årets vardagshjälte, och jag o Julia Svanberg på BLT, gjorde i slutet på förra året ett fint reportage om henne i tidningen.
Hon tog hem priset och jag är väldigt glad för hennes skull.
500 barn har den stora förmånen att få vara med i föreningen och det står 250 barn i väntan att få komma in.
En riktig vardagshjälte med andra ord !

Sedan blev ju kvällen Alexander Bergströms.
Årets manliga idrottare och Sydöstrans guldmedalj.
Med det lugn han har, berättade han om att han inte är så rolig att leva med under de månaderna han spelar hockey. Han tackade sin sambo för att hon har tålamodet.
För en gång skull tystnar hela salen när han står där på scenen och samlar i hop sig.
Sedan kommer han till punkten då han berättar om sin ensamstående Mamma, och att läget inte alltid var så lätt med tre barn.
Det är mycket tack vare henne jag står här i dag säger han, sedan kom tårarna.
Både på Alexander och publiken. Det blev bara så där himla fint.
Vid dom tillfällena vill jag bara lägga ner kamerorna och lyssna o vara närvarande, men de funkar inte riktigt så.
Keep the good work up...
8 timmar senare var allting över och jag satt i bilen på väg hem.

Glad att ha fått förtroende att få göra jobbet för Blekingesport BLT/Sydöstran.

Glad att få vara den som faktist känner flertalet av pristagarna och de som delar ut priset, på grund av att jag har fotograferat så otroligt mycket sport genom åren. Det är en skön känsla när man går omkring i publikhavet och folk hälsar och skämtar med mig.

Glad att få träffa en fantastiskt fin man som heter Miro Zalar, som presenterade mig för sin fru med: Detta är Jonas Gustafsson.. det är han som är fotograf, och tar så himla fina bilder på mig, som jag berättat om.
Tack Miro, och stort grattis till priset som Årets tränare.

O så bilderna så klart.
Du hittar dom här under, och här kan du kolla hur det såg ut på Webben.

/ Jonas







































26 jan. 2017

Årets Bild 2017





Så här års, så är det väldigt många fotografer som tävlar i den prestigefyllda tävlingen Årets bild.
Jag har skickat in bilder vid några tillfällen, och givetvis är målsättningen att få kamma hem ett ärofullt pris.
Trägen vinner, så det är ju bara att fortsätta kämpa..

Men en sak som jag också tycker är väldigt viktig är att vi yrkesverksamma fotografer får visa upp vårar jobb och hur fin bildjournalistik vi faktist har i Sverige.
Massvis med fotografer runt om i landet tar fantastiska bilder som aldrig blir publicerade, då de inte passar i det arbete de är tänkta för.
Bilderna hamnar på hårddiskar och glöms bort, och här är verkligen något för tidningarnas chefredaktörer att pusha på fotograferna, så de skickar in bidrag.
Väldigt ofta gör man ett jobb, och den dialog om förbättring och hur vi tänker olika glöms bort.
Jag tycker det är viktigt att snacka med andra fotografer om hur bilder skall presenteras, beskäras och hur man kan få det att lyfta väldigt mycket mer.

Jag skickade in några bilder som jag satte i hop i reportageklassen från EM i rullstolshandboll som jag bevakade strax innan årskiftet.
Bilderna ser du i de bildspel som ligger ovan, och jag satte dit lite musik för att få de lite mer stämningsfullt.

Länken till årets bild och de nominerade fotograferna i år hittar du här.
Är du intresserad av bilder eller bildjornalistik så är det fint att kolla upp de här fotografernas hemsidor eller instagramkonto.
De presenterar ofta massor av fina och bra reportage eller bilder.

Den här bilden är ungefär 34-35 år gammal. Det finns faktiskt foton som är sparade från den tiden, tack o lov. 
Den är tagen på (tro det eller ej) Eriksberg. 
Den dåvarande ägaren Iens Berg hade naturreservatet eller viltparken helt stängd för allmänheten. Viss jakt förekom givetvis, men för en pojkslyngel som mig fanns där ingen möjlighet att överhuvudtaget ens närma mig Natureservatet. 
Det ingen visste om, och då menar jag absolut ingen, var att jag rörde mig där inne i stor hemlighet. Min moped ställdes vid Nytäppet ute vid Matvik, och jag kan inte begripa än i dag hur i helvete jag ens vågade. En kikare av märket Leica, som jag fortvarande faktiskt har kvar i min ägo trycktes ner i en lappad o lagad kånkenryggsäck.
Vid ett speciellt ställe gick det att klättra över lätt, och medans Iens förmodligen satt och sög på sin sura pipa med en passande Whiskey på den vackra gården längre in i reservatet, smög jag omkring och fotograferade Kronvilt o Visenter.
Många gånger tog jag mig in en bra bit i reservatet och låg sedan och passade på djuren. De upptrampade stigarna avslöjade vad djurens vandringar gick och jag satt mig ofta vid någon glänta o väntade. Ibland hördes det en bil och hjärtat började bulta, och det kändes som om det slog frivolter av ren rädsla.
Att bli påkommen, skulle näst intill sluta med döden tänkte jag.
Strax jämte färsksjön höll ofta Visenterna till på kvällarna ,och de låg där i skymningen, när daggen kom och svepte sig in som en lätt dimma över fälten.
Ofta blev de lite kyligare då, och jag minns att jag många gånger frös om fingrarna, då jag krampaktigt höll om min kamera.
En Minolta av ett gediget hantverk i nästan bara stål, och ett objektiv som täckte 280 mm och vars minsta bländare var 8. Snabbaste slutartiden var en 250 dels sekund kommer jag i håg, och det skulle jag näst intill kunnat panorera med i dagens läge, om jag skulle se ett skenande vildsvin.
Det såg jag faktist en gång, eller i alla fall nästan !.
Den gången rundade jag en stor sten, typ klippblock, och vinden låg i mot mig, och när jag tittar upp ser jag en vildsvinssugga med ett antal kultingar tre meter ifrån mig.
Någon sekund senare därefter står jag uppe på ett stengärde, och hur jag kom dit, vet jag inte än i dag.
Förmodligen blev suggan lika överrumplad som mig, och flydde i ren skräck, åt motsatta hållet, men.. det där kunde slutat riktigt, riktigt illa faktiskt.
Sluter jag mina ögon, och drar ett sakta andetag, så kan jag än i dag minnas den där speciella doften som låg där den där kvällen, när den här bilden togs.
Kall dimma blandad av en mild gräsdoft, och sekunden senare så kom doften från djuren slåendes mot mig.
Sakta drog jag mig tillbaka ut från reservatet, och kom troligtvis hem alldeles för sent enligt min mor.
Frågan om vad jag varit kom, och jag svarade säkert: jag har varit nere runt Miån och fotograferat de där Kniporna som jag visat bilder innan på för dig.
Om jag nu inte hade varit och spelat fotboll på skolan förstås !!




10 dec. 2016

EM i Rullstolshandboll.


Jag har svårt att hitta orden för att få med allt det jag fått uppleva de senaste två dagarna.
Ett EM i rullstolshandboll kanske inte låter så där märkvärdigt för er.
Men då har ni verkligen missat någonting.
Få gånger har jag blivit så berörd av idrott ,som jag fick vara med om här.
Den viljan o kämparglöden som dessa människorna har, kan jag utan tvekan säga att det är sällsynt att jag upplever detta då jag fotograferar sport runt om i landet.
Nu förstår jag fotografen  Jonas Lindqvist på DN o Lars Dareberg när de som berättar om sina paralympics.
Känslan, motivationen, stoltheten, samhörigheten för de människorna som har ett handikapp, och som bjuder upp till ett fullt allvarligt krig där ute på planen.

Första matchen välter en av spelarna och jag håller andan.
En tränare går ut på planen och några andra spelare lyfter upp honom, och spelet forsätter.
Jag såg det som en olycka, men efter en stund inser jag att detta tillhör handbollen.
Ska man ha tag i bollen eller blocka en spelare, så är de sådant som händer.
Spelarna sitter stenhårt fastspända, och tur är väl de säger Sveriges team manager Peter Svensson, annars hade de flugit ut kors o tvärs, och kunde skadat sig ordentligt.
De är blodigt allvar, och det sydeuropeiska temperamentet skiner igenom när Portugal o Italien tar plats på golvet.
Man skräder inte på orden hör jag, även om jag inte förstår någonting om vad som sägs.
Den Italienska tränaren fullständigt vrålar ut sitt missnöje då någon av spelarna begår ett fel.
Likaså när det är start för Portugal, så ställer de upp sig på rad innan matchen.
Nationalsången ljuder ut i högtalarna och Portugisen Joao Jeronimo trycker sin flagga, som han har i form av en vimpel stenhårt mot sitt vänstra bröst.
Han lever sig in i sången och hans röst hörs säkert långt utanför den lilla sporthallen i utkanten av Sölvesborg.
Allvaret i hans ögon kan man inte ta miste på. (Du hittar bilden här under)

Lagen är mixade, och där skall alltid finnas en tjej med på planen.
Sporten är ju som sagt ganska liten i nuläget, och därför skulle de vara omöjligt om vi skulle ha rena damlag.
Sveriges Julia Johansson kör sin rullstol så enormt skickligt, och en av de närvarande funktionärerna säger att hon är helt överlägsen i sin speluppfattning.
Utan tvekan en av världens bästa rullstolsåkare i handboll.
 Emellanåt slutar jag att fotografera för att bara stanna upp och se och låta mig imponeras av deras framfart.

Här är människor med olika form av handikapp, någon har amputerat ett ben, medan någon annan annan har råkat ut för en olycka som gör att man omöjligt kan klara av vardagen utan rullstol.
Holländaren Yves Nkomezi rullar fram jämte mig när en av matcherna är slut, och så säger han:
Skulle du kunna flytta din kameraväska lite, jag har mina ben liggandes här under din bänk.
Jag plockar givetvis bort mina saker, och han sätter benen på plats, och går sedan i väg med hjälp av  kryckor tämligen obekymrat.

Detta här är hjältar i mina ögon, och för en kort stund skäms jag för de små saker jag får för mig att gnälla över i min löjligt enkla vardag.

Sverige plockar en Bronsmedalj, och starten har nu gått för någonting som kommer att bli stort för Sverige och rullstolshandboll framöver är jag helt övertygad om.
Guldet går till Holland och de är förstås överlyckliga.

Sista dagen strömmar media till och SVT är där och gör två fina reportage för sportspegeln.
som du kan se här


Jonas.