21 apr. 2019

Bland blåsippor, vitsippor och vita blåsippor.


Just nu vimlar det av vårens alla blommor ute i naturen.
Blåsipporna kommer först, och då jag firar påsk i Uppland, får jag på nytt uppleva våren i ett tidigt skede.
Det är minst två veckor senare här uppe.

I går kväll visade en god vän till mig, en bild på blåsippor på facebook.
Trodde han!
Men han fick lite påhopp, som faktist var oförtjänt, då det inte alltid är helt lätt att skilja alla växter åt.
Bilden förställde en Scilla, en blå blomma som oftast växer i stora hav i trädgårdarna.
Blåsippan kan ju med växa i stora hav men är dock lite mer lila.
Små grupper står tillsammans men även enstaka blommor lite här och där.
Dock är den inte så vanlig i trädgårdarna i vilt tillstånd.

Sedan har vi vitsipporna som kommer någon vecka senare, och här uppe blommar de verkligen i hop nu, fullt utslagna.
Vitsippan är inte fridlyst utan får plockas, medan däremot blåsippan har restriktioner hur man får handskas med den.
Du får till exempel inte dra upp växten med rötterna och plantera den i din trädgård, eller plocka för att sälja växten.
Detta är förbjudet i hela Sverige, men i vissa län får man plocka och sätta in den i en liten vas om man så vill.
Dock är dessa blommor helt klart vackrast i naturen där de står, och vill du ha blommor på bordet föreslår jag holländska tulpaner i stället.

Men, det finns också en vit blåsippa.
En ganska ovanlig blomma, men här på gården växer några få exemplar, som vi tittar till varje år.

Så, det är ju inte helt lätt att skilja alla växter och blommor åt.

Själv har jag en app i telefonen, där jag kan söka på färg och sedan klicka mig fram.
Funkar inte appen har jag min kompis Göran!
Han brukar få lite bilder varje år från mina strövtåg, och blixtsnabbt får jag tillbaka ett svar vad jag hittat.


Så, som jag brukar säga om fåglar till folk, säger jag samma sak om växter.

Lär dig någon ny art eller sort varje sommar.
Det berikar faktist dina promenader i naturen väldigt mycket.


/ Jonas













Blåsippan


Vitsippan


Vit blåsippa!


Lägg märke till bladen, som skiljer blåsippan från vitsippan.

Här en blåsippa, fast vit!


20 apr. 2019

Att gå upp när månen går ner.


Livet som naturfotograf kan vara ganska eländigt i bland.

Att stiga upp 04.15 och dra i sig en kopp kaffe för att få liv i kroppen, för att sedan åka ut och lägga sig i ett tältgömsle där det är frost i gräset.
Fingrarna krampar och efter en stund åker skorna av, för att jag måste kunna massera mina fötter varma. 
Det luktar sump, för jag ligger i vassen till en fågelsjö där korna brukar uträtta sina behov.
Det är blött, fuktigt och rent ut sagt för jävligt.


Men det finns en annan sida med!

Sidan som gör att jag fick se en magisk fullmåne gå ner bakom träden.
Att det exploderar av fågelsång längs vägen ut till gömslet.
Som gjorde att jag fick se två stora havsörnar glida in över vattnet, så nära att jag kunde se hur den blinkade och tittande på mig, för att sedan vika undan.
Som gjorde att jag fick sångsvanarna och en stjärtand väldigt, väldigt nära mig.

Som gjorde att jag höll koll på den stora granen där vålnaden brukar landa.
Havsörnen som kan göra sig så liten och smal och nästan omöjlig att upptäcka.
Sedan lyfter den ut över sjön och blir 2.48 mellan vingspetsarna och skrämmer varenda fågel i dess närhet.
Allt kacklande från svanarna som har parnings ceremonier och Gråhakedoppingen som skriker exakt som en stucken gris.
Som att få se Skedand, Brun kärrhök, Enkelbeckasin, svarthakedoppingen och hundratals krickor.

Om det väger upp allt elände?

Lätt!



En gammal Havsörn viker undan.


Fullmånen på väg ner


 Sångsvanar i parningslek



Spejaren, den som misstänker att allt inte står rätt till


Den vackra Stjärtanden

Vålnaden i trädet, en ung havsörns favoritplats


21 mars 2019

Lodjuret, och om att vara osynlig.


Så här ligger det till om det djur som är en dröm för mig att få fotografera, på en fin liten somrig skogsstig i närheten av mina svärföräldrars marker. 

Första gången var när jag och Susanne firade jul, tillsammans i Väddika.
Det är 10 år sedan nu.
Jag stod där på farstukvisten och tittade upp mot den magiska stjärnhimmelen.
Det rök ur min mun av kylan, och det blev en vacker effekt av månljuset som silades ner på gården mellan träden.
Nysnön låg över hela gårdsplanen runt 15 cm djup, och en liten stund innan jag kom ut, hade där passerat något.
Jag gick ut för att titta, och kunde direkt konstatera vad det var.
Ett Lodjur!
Från markebäck (ett kärr) in mot gården, runt vår lilla röda stuga, och upp på gårdsplanen, för att sedan försvinna in i skogarna igen.
Hade vi tittat ut genom fönstret exakt då, hade vi sett det från två meters avstånd.
Men sånt händer ju aldrig!
Därefter har jag sett spåren några gånger.
Ofta i anslutning till åkern, men aldrig ute på öppna ytor.
De följer kanterna på ängarna och åkrarna.
Ser ni rådjur i grupp mitt ute på en åker, står de INTE där för att den godaste maten är just där.
De har koll på de eventuella rovdjur och faror, och var de finns.

Men i går 19.04 hände det.
Den blev fotograferad av min åtelkamera.
En del säger att Lo inte äter annat än eget byte.
De har fel!
Den äter visst på åtel om den känner sig trygg och om det är mörkt.
I munnen kan ni se ett ben, det är det som reflekteras av det infraröda ljuset som kameran sänder ut.
De karakteristiska tofsarna och den höga bakdelen.
Visst föredrar den ett eget slaget rådjur, som är en favorit på menyn, och den lämnar alltid rester.
Hittar du dom som fotograf, har du ett drömläge.
Lodjuret kommer till 99% att komma tillbaka.
Nu vet vi att de är så pass nära gården, och jag kan börja arbeta utefter det.
Där finns förmodligen ett revir.
Jag skall fortsätta att utfodra och göra marken trygg för det stora kattdjuret.
Men bilden är inte allt faktist.
Äventyret och att överlista är större.
Och framförallt att få se det, Europas största kattdjur, i det vilda!

/ Jonas



17 mars 2019

Inventering av fågellivet i Karlshamns skärgård.


De senaste åren har jag varit mycket ute i skärgården och framförallt den östra delen av Karlshamns skärgård.
Då jag sett en förändring av flertalet arter beslutade jag mig för att på något sätt göra en inventering för att få en bättre överblick om läget.
De arter som minskat är framförallt vitfågel, (mås och trut), samt ejder, och jag har sett en enorm ökning av en del arter av gäss, framför allt de vitkindade.
Nu skall inventeringen bli av, och jag skall träffa länsstyrelsen i veckan för att ta ett beslut hur vi skall gå tillväga.
Det är jag och några mer erfarna ornitologer i Karlshamn som skall försöka starta upp projektet.

Under de två senaste åren har jag filmat en del och jag satte i hop en film om det kommande projektet.


/ Jonas

16 mars 2019

Skogens konung, eller rättare sagt drottning.

Så stod hon där helt plötsligt.

Det är faktist inte så ofta jag får kontakt med dom, och har hon sedan en liten fin kalv med sig, är det ju extra kul.
Direkt tyckte jag att kalven såg liten ut, och just som ni säkert också tänker, så söt!
Förmodligen beror det på den varma sommaren, och att tillgången på föda inte alls varit var den borde vara.
Torkan har gått hårt åt, och kalven borde så klart varit mycket större nu.
Normalt skall den lägga på sig 1,5 kilo om dagen i vikt de första månaderna.
Nu har den några månader (normalt Maj) på sig att bygga på sig riktigt, för sedan stöter kon bort den, och då får den klara sig själv.
Tänk att bli lämnad helt själv i skogen, när man varit van att ha mamma med sig, som visat allt och röjt under eventuella faror.
Oftast blir de små kalvarna ganska förvirrade i början när de blir bortstötta, och det är inte ovanligt att de blir överkörda längs vägarna.
Här i Blekinge har inte älgen några direkt naturliga fiende, då vi inte har varg eller björn här.
Jo varg föstås, men de håller ju mest till i Karlskrona vid förskolorna, och klär ut sig till hundar.

Lodjuret är en svag fiende, och om ett lodjur skulle attackera en kalv, kommer den inte att dö där, för att den då är ett för stort byte för lodjuret.
Men efter någon vecka dör den oftast av infektion av bettet, och blir då föda till räv och fåglar.

Visste du förresten,

Att en älg kan bli 15-20 år, men oftast skjuter vi dom innan eller kör vi över dom.

Att de kan nå en hastighet av 60 km/h när de springer.

Att de är duktiga på att simma.

Att tjuren kan väga ett halvt ton och lite till.

Att tjurarna tappar sina horn (det är ju bara dom som har horn så klart) och att när de börja växa ut, så växer de med runt 2cm om dagen.

Att det finns runt 400 000 älgar i Sverige sommartid.

Att det skedde 60 viltolyckor med älg i Blekinge under 2018.

Att jag blivit jagad av en älgko, när jag var runt tretton år, när jag kom för närma med min kamera.


Dom här fotograferade jag vid gränsen till Blekinge i skymningen så klart.
Vi satt där en lång stund och tittade på varandra, innan de lunkade i väg in i mörkret.



10 mars 2019

Möte, med en del av våren.


Vädret har varit ostadigt den senaste tiden, och det gäller att passa på om det blir någon soltimme då och då.

I dag körde jag och Mats ner till Sölvesborg och Tosteberga.
Blåsigt och mycket fågel låg och tryckte längs kusten.
De vitkindade gässen samlas i väldigt stora flockar och då vi har mildra vintrar stannar många av dom kvar hos oss.
Annars flyttar de ner mer mot Holland och ännu längre om det blir extremt kallt.
Den vitkindade gåsen har ökat oerhört i antal de senaste åren och för runt 20 år sedan var den inte ens vanlig.
Jag minns att jag såg gässen i Ronneby brunnspark som grabb, och då var det var ju förrymda fåglar, men en fin upplevelse.
Svart/vita fåglar är snyggt, konstaterade både jag och Mats, när vi tittade ut mot ett skär där den allra vackrasrte av dom alla håller till sommartid, nämligen Skärfläckan.

Andra arter som sågs i dag var bland annat gravand, ett antal havsörnar, årets första strandskata, tofsvipa, tornfalk, sparvhök, sånglärka, starar, glada, och trutar i massor, samt lite annat annat smått och gott.
Det händer som sagt var grejer där ute.

/ Jonas 




Vitkindade gäss, går in för landning.


Mats spanar av vad som finns, och här sökte vi efter en strandpipare som visat sig tidigare.


Årets första strandskata, (för mig)



Tror ni dom landar i medvind, eller motvind?



9 mars 2019

Forsärla med vit hakklapp?



I dag körde jag upp till Mörrumsån för att se om jag kan få någon fin bild på forsärlorna.
Där finns ett par, som nu har kommit tillbaka till oss efter vintern.
Men, de visade sig inte alls, däremot hörde jag dom.
Svårt att lokalisera med en högt brusande å, och vind i träden.

Efter ett tag förflyttade jag mig till "persakvarn" och där var några strömstarar som jag satt och studerade en stund.

Nu vet jag mer exakt vad just forsärlorna håller till, så det får bli en tur tillbaka i veckan.




10 feb. 2019

strömstararna



Strömstaren är en väldigt kul liten fågel.

Den häckar ju vanligtvis norröver, men övervintrar hos oss.
Varje vinter brukar jag ta mig en runda längs de åar och vattendrag som finns i närheten hos oss i västra Blekinge.
Jag har lärt mig att hitta den, och ser ofta den med sin vita hakklapp sittandes långt ute i ån.
För två år sedan gjorde jag ett reportage i Blekinge Läns Tidning om den, och det hittar du här om du vill läsa det.
I dag hittade jag hela 5 stycken på ett och samma ställe.
Kommer de för nära varandra markerar de revir och börjar slåss.
Riktigt ordentligt med!

Ge dig ut och leta efter den i forsarna längs Mörrumsån eller Miån.
Du kommer att få en fin naturupplevelse, om du sätter dig ner en stund och studerar den, när den letar efter småkryp och insekter under vattnet.

Visste du om att det är Norges nationalfågel och att de kallar den "Fossekalle"?
Vet du vilken Sveriges nationalfågel är?

Vet du inte det, tycker jag att du skall "Kol"la upp det!

/ Jonas















30 dec. 2018

Mot 2019


Efter en halv dags vandring i skogen, över stock och sten hinner jag både njuta och fundera.

Oftast får jag fina tankar där ute om vad jag skulle kunna göra, och bilder och projekt dyker upp i mitt huvud.
Men det stora problemet är oftast att jag inte hinner förverkliga dom.
Det skall bli bättring på det.

Jag har insett att jag skall jobba mer själv. 
Åka på de där grejorna och hålla tyst, sedan presentera det.
Mycket är på gång, och går det i lås, kan det bli väldigt bra!
Jag kommer att satsa helhjärtat på mitt yrkesmåleri, och när jag bara väljer det, kommer andra projekt bli mer genomarbetade vet jag.
Jag har jobbat med fotot så många år nu och har både erfarenheten och kunderna.
Nu sållar jag bort och väljer godbitarna där.

Skrivandet kommer också att stå i centrum och jag kommer inte att släppa i från mig ett endaste reportage som jag vet kan bli bra.
Jag har en tanke och en bild om hur allt skall se ut och när jag släpper in andra i det, raseras hela skiten.
Oftast på grund av stressen från från de som får det av mig.
Det är slut på det nu!
Så låt 2019 bli ett nytt avstamp.
Fler och fler fotografer skriver och jag har mina förebilder där, vilka tänker jag inte avslöja.

Flera stora dagstidningar har släppt "året genom fotografernas ögon"
Synd att inte BLT eller Sydöstran gjorde en sådan bilaga.
Jag vet att det finns duktiga fotografer där, som lätt skulle ge läsarna en fin bilaga i slutet på året.
Man måste liksom våga för att kunna vinna.
I tryckt papper så klart!
Men de kostar ju!

Med mitt och Susannes Nationalparksprojekt hann vi bara med tre stycken parker detta året.
I och för sig började vi inte vid årskiftet, utan en bra bit in på året.
Men de var genomarbetade, och jag har underlag till en bok om det skulle bli så.
Jag vill INTE, bara flänga omkring för att säga att jag varit där.
Det kostar en del att göra de där resorna och då måste jag få ut mer än ett - Jag har varit där!

Året som gått har jag lärt mig en hel del om rovfåglar.
Det är så coolt med den biten av just fåglarna tycker jag.
Det ska inte vara så lätt att komma åt dom liksom.
Belöningen kommer när jag kan säga att jag fick bilden, för jag var smartare än dom!

Kanske blir det björn till sommaren, eller varg.
Jag letar, och skall välja ut något som jag vet blir bra.
Inget publikt skit där 350 fotografer har samma bilder under flera år.
Då låter jag hellre bli.
Vi har en bekant i Finland, så ett besök där kanske skulle kunna ge något bra.

Miljön skall bli ett signum för mig 2019.
Jag skall verkligen göra en kraftansträngning på det planet.
Det är svårt tycker jag, med hur jag skall tänka.
Men jag har så många bekanta som är galet pålästa, om detta ämne och livsstil.
Så klart gör jag redan en hel del, men jag kan bli mycket bättre på det.

Hur menar jag då med miljön.
Jo, allt från att handla miljömedvetet, skippa all plast och äta ekologiskt.
Sen vet ju jag att om jag börjar med något, så blir det lätt att jag dyker in med hela huvudet.
Kanske skall vi hjälpas åt?
Hur tänker ni? 
Eller tänker ni inte på det, och tycker att det inte angår er och att klimatförändringarna är en bluff?
Som två människor som jag har haft stor respekt för, säger att jorden har alltid varit i förvandling och klimatet har inget med miljön att göra.
Dom två skall inte vara med i bland dom som jag kommer att rådfråga om miljötänk vet jag.
Dom två kommer inte heller att vara med, i bland dom som jag har respekt för om kunskap och intelligens.

Chasing Ice är en bra dokumentär att börja titta på om du är tveksam till att jorden håller på att barka helt åt hel..te.
BLT´s fotograf Marcus Palmgren gav mig tipset och det är den filmen som gjorde störst intryck på mig under 2018.
Här har du trailern och den går att få hem via Netflix bland annat, vet jag


En stilla sjö, en dimmigt myrlanskap och en fin stund i en helt tyst natur får bli mitt avslut.

Hoppas ni får ett riktigt vackert bra avslut ni med, så syns vi säkert snart igen!



/ Jonas











24 dec. 2018

Vinterlandskapet

Tystnaden!

Bara ren tystnad.
Jag har skrivit och påtalat det innan, när jag bland annat är ute och föreläser.
Åk ut i skogen och lyssna på tystnaden.
Lika vacker och magisk vid varje årstid.
Sätt dig ner på en fin plats och häll upp en kopp varm kaffe eller choklad.
Och så sitter du där och bara väntar.

Oftast är det då de dyker upp, djuren.
Du måste ha tålamod, likt en jägare som sitter där på sitt pass.
En evig väntan, men så plötsligt händer det.
Du vet, att det är när du är stilla som djuren rör sig.
När du rör dig, står djuren stilla.
Så funkar det.

Snön knastrar under mina skor, när jag vandrar i den 25 cm djupa snön en bit ut i skogen.
Några domherrar ropar på håll, annars är det helt tyst.
Jag konstaterar att även ett kalhygge som jag tyckte var fult i somras, kan vara otroligt vackert på vintern när det är snö.
Två sångsvanar flyger näst intill ljudlöst en bit bort, och de är säkert på väg ner mot sjön för att se om de kan hitta en bit med öppet vatten.

I går satt jag i gömslet, och där var det med tyst.
Jag vandrade ut vid 06.00 vilket är lite väl tidigt.
Ljuset här uppe kommer vid 07.30 men det gäller att skapa stämning.
Kaminen skall tändas och kaffet skall smakas av.
Snön på taket börja sakta droppa av värmen.
Jag somnar till på min stol och vaknar av att två korpar väcker mig.
Den där känslan då, gör att jag vaknar till och tänker nu händer det.
Men så blir det tyst.
Jag ställer mig upp och kikar ut genom gluggarna och spanar efter örnarna.
Jag vet att de är luriga och de kommer inte ner i första taget.
De kan sitta bakom gömslet, så jag inte kan se dom från mina små öppningar.
När de sett min åtel, sätter de sig på avstånd och betraktar bytet.
Där kan de sitta i timmar, för att utesluta alla faror.


Jag väntar, och slumrar till mellan tillfällena.
Inget händer, det bara är tyst.

Men det räcker liksom där ute.
Det behöver inte hända mer just nu.
Jag vet att det kommer att ändras så småningom ändå.

Snart sitter den gamla havsörnen där på grenen i det ymniga snöfallet.
Fullt utfärgad.
Den gula näbben och de vackra vita stjärtfjädrarna.
Den ser förbannad ut och burrar upp sig av kylan.

Det är då jag knäpper den där bilden som jag kommer att jubla av.
Och som mycket väl skulle kunna bli en stor, stor fondtapet, så vacker är den.

Men nu är det bara tyst, och jag fortsätter att vänta på hövdingen!


/ Jonas











19 aug. 2018

Nationalpark nummer tre.



Dalby Söderskog.


Europas minsta nationalpark.
Det låter ju väldigt litet, men faktum att Dalby Söderskog är den minsta nationalparken, och det märks ganska tydligt.
Längsta rundan "kroppekärrsrundan" är 2,3 kilometer.
Sedan finns det leder som man kan promenera, som är något längre, men det är samma väg tillbaka vilket blir lite tråkigt.

Nationalparken ligger sydöst om Lund och är mer som ett uppstyrt promenadområde skulle jag vilja säga.
Fina stigar som man kan ta sig fram på både om man är begränsad, eller om man har knattar i familjen.
Den är nog förmodligen vackrast om våren med vit, gul och blåsippor i drivor.
Fågellivet är så klart bäst vid den årstiden med, även om hackspettarna "knattrar" på året runt.

Söderskogens nationalpark fascinerar efter en kort vandring.
Gamla träd ligger inne i skogen som saktar förmultnar och bidrar till en enorm biologisk mångfald.
Tittar man närmre på barken och träden, är det som konstverk eller installationer.
För den som gillar kryp och macrofotografering med insekter i fokus, borde detta vara himmelriket.

Lite märkligt känns det när det ligger kapade träd längs vägen ,och det då känns mer som en vanlig skog där man gått loss på med en motorsåg.
Men, detta är för att besökare inte skall få grenar av dåliga träd i huvudet, samt att man gallrar för att ge luft åt de fantastiska ekarna.
De träd som man valt att såga ner, får man förmodligen inte röra då de tagit mark, då det är en nationalpark.
Så klart skulle man kunna göra ett besök till våren för att uppleva vitsipporna, men då skulle nog Mörrumsåns dalgångar lätt mäta sig mot Söderåsen, om det är just det man vill titta på.



I utkanten av Lund hittar man Nationalparken



Sommarens torka, har även gått hårt åt här.


Rosendunört var den enda blomman som syntes till, men väl så vacker.



Alm som blir som ett konstverk.


Den skira grönskan trots Augusti, gjorde att det nästan kändes som vår.


En konstinstallation av naturen själv.


Susanne tar en paus, för att försöka smälta in alla intrycken.


Mossigt värre, även det som ett konstverk i naturen.



Alm som är häftigt att studera i närbild.


Fina spångar gör det enkelt att ta sig fram.






9 aug. 2018

Den döda ön.


Likt Döden.

Livet har försvunnit från Spjutsö, och vi möts av tystnad.
Inga moln av skriande trutar som varnar, eller tärnor som dyker i den lilla viken.
Stenskvättan har förmodligen lämnat landet.
De vitkindade gässen har med slutfört sitt uppdrag.
Alla är borta.
Det är klart.

Många frågar mig om årets häckning för fåglarna, en sommar som denna.
Svaret är -Den har varit helt fantastisk.
De som frågar undrar ju så klart över värmen.
Men om vi tänker så här.
En Silvertärna flyttar till vår svenska sommar från Antarktis.
Där den övervintrar kan det vara allt från några få plusgrader till -5°c
Skulle den då inte klara av värmen och att vi får genomsnitt 7-8 grader högre temperaturer under sommaren?
Lätt, skulle jag vilja säga.
Häckningen går snabbare, så vi för ett högre antal överlevande ungar som kommer ut ur boet mycket fortare.
Jag påstår att det är en fördel för fåglarna.
Havsörnarna har haft ett rekordår med 22 ungar, som nu flyger i vårt Blekinge.
Och tornseglarna lämnade Karlshamn för en vecka sedan, och tystnaden är påtaglig.
Vanligtvis lämnar de staden runt den 15 Augusti.

Det är höst nu.
Om någon månad står jag på Ölands södra udde.
I den styva kulingen som råder, kommer jag att få se de vitkindade gässen som tycker sig mot vattenytan.
Allt för att minska luftmotståndet.
De lämnar tundran och jag tar farväl av dom, på udden.
De där upplevelserna ger mig en rysning genom kroppen.
Så magnifikt, vackert, och samtidigt så skört.

/ Jonas





Sprickorna i marken visar den enorma torkan.

Några ungfåglar av starar har dröjt sig kvar på ön.

En ung sädesärla.
Snart skall den göra sin första flygning mot de södra delarna av Europa.

Gråtruten är ensam på udden.

Torkan visar sitt ansikte på ett rönnbärsträd.

Fåren välkomnar mig alltid.

Ett paradis för häckande vitfågel och gäss.
Gått om hålor och sten som ger skydd mot eventuella fienden och oväder.

Den som aldrig kom i luften.
Naturen har sin gång. Här en gråtrutsunge.

Vackra rönnbär.

Mossan skiner som guld i det övergivna boet.
Här från en gråtrut.

Det steniga landskapet.

Ständigt iakttagen av mina följeslagare.

Torkan går hårt åt. men trots detta finns det liv.
Ett skott från en rönnbärsbuske vägrar att vika ner sig, och trycker upp sig mot solen.

Satellitbild över åskan.

En timme senare. Det går extremt fort.

En vy som jag aldrig tröttnar på.

30 minuter senare, är ovädret ett faktum.


Snabbt lämnar vi ön.
Eller rättare sagt så fort det går med en 6 hästars motor!

Den nedre molnbanken såg ut som en liggande tromb.
Den rörde sig otroligt snabbt.