10 dec. 2016

EM i Rullstolshandboll.


Jag har svårt att hitta orden för att få med allt det jag fått uppleva de senaste två dagarna.
Ett EM i rullstolshandboll kanske inte låter så där märkvärdigt för er.
Men då har ni verkligen missat någonting.
Få gånger har jag blivit så berörd av idrott ,som jag fick vara med om här.
Den viljan o kämparglöden som dessa människorna har, kan jag utan tvekan säga att det är sällsynt att jag upplever detta då jag fotograferar sport runt om i landet.
Nu förstår jag fotografen  Jonas Lindqvist på DN o Lars Dareberg när de som berättar om sina paralympics.
Känslan, motivationen, stoltheten, samhörigheten för de människorna som har ett handikapp, och som bjuder upp till ett fullt allvarligt krig där ute på planen.

Första matchen välter en av spelarna och jag håller andan.
En tränare går ut på planen och några andra spelare lyfter upp honom, och spelet forsätter.
Jag såg det som en olycka, men efter en stund inser jag att detta tillhör handbollen.
Ska man ha tag i bollen eller blocka en spelare, så är de sådant som händer.
Spelarna sitter stenhårt fastspända, och tur är väl de säger Sveriges team manager Peter Svensson, annars hade de flugit ut kors o tvärs, och kunde skadat sig ordentligt.
De är blodigt allvar, och det sydeuropeiska temperamentet skiner igenom när Portugal o Italien tar plats på golvet.
Man skräder inte på orden hör jag, även om jag inte förstår någonting om vad som sägs.
Den Italienska tränaren fullständigt vrålar ut sitt missnöje då någon av spelarna begår ett fel.
Likaså när det är start för Portugal, så ställer de upp sig på rad innan matchen.
Nationalsången ljuder ut i högtalarna och Portugisen Joao Jeronimo trycker sin flagga, som han har i form av en vimpel stenhårt mot sitt vänstra bröst.
Han lever sig in i sången och hans röst hörs säkert långt utanför den lilla sporthallen i utkanten av Sölvesborg.
Allvaret i hans ögon kan man inte ta miste på. (Du hittar bilden här under)

Lagen är mixade, och där skall alltid finnas en tjej med på planen.
Sporten är ju som sagt ganska liten i nuläget, och därför skulle de vara omöjligt om vi skulle ha rena damlag.
Sveriges Julia Johansson kör sin rullstol så enormt skickligt, och en av de närvarande funktionärerna säger att hon är helt överlägsen i sin speluppfattning.
Utan tvekan en av världens bästa rullstolsåkare i handboll.
 Emellanåt slutar jag att fotografera för att bara stanna upp och se och låta mig imponeras av deras framfart.

Här är människor med olika form av handikapp, någon har amputerat ett ben, medan någon annan annan har råkat ut för en olycka som gör att man omöjligt kan klara av vardagen utan rullstol.
Holländaren Yves Nkomezi rullar fram jämte mig när en av matcherna är slut, och så säger han:
Skulle du kunna flytta din kameraväska lite, jag har mina ben liggandes här under din bänk.
Jag plockar givetvis bort mina saker, och han sätter benen på plats, och går sedan i väg med hjälp av  kryckor tämligen obekymrat.

Detta här är hjältar i mina ögon, och för en kort stund skäms jag för de små saker jag får för mig att gnälla över i min löjligt enkla vardag.

Sverige plockar en Bronsmedalj, och starten har nu gått för någonting som kommer att bli stort för Sverige och rullstolshandboll framöver är jag helt övertygad om.
Guldet går till Holland och de är förstås överlyckliga.

Sista dagen strömmar media till och SVT är där och gör två fina reportage för sportspegeln.
som du kan se här


Jonas.




















2 dec. 2016

De tre vise männen.



Så stod de där i går kväll igen.
Tuggande frenetiskt på tuggummin eller så trycker man in en halv dosa generalsnus.
De studerar varje skär på isen.
Varje rörelse memoreras i deras ögon.
Lyfter, klappar om, beklagar, svär (åt domaren) jublar med uppsträckta armar.
Man behöver inte fråga som spelare vid bytet !.
En blick säger allt.
Vad de bra ? gick jag bort mig ? fanns inte fokusen där ?
Ögat avslöjar allt.
De viftar till o pekar, sedan rätar de till kavajen som sitter med exakt passform.
Orden sägs i pauserna, o då vet man som spelare vad som kommer.
I går hittade man rätt igen efter en tid av ett vilset och frustrerat Karlskrona.

Undrar var de sa ?? eller kom de bara en blick, o ett kort.. bra jobbat grabbar !














21 nov. 2016

Hur fan får de hända ?.




I går kväll satt jag hemma i soffan för en gång skull o följde fotbollen.
Kvalet till Allsvenskan 2017/  Helsingborg mot Halmstad.
En ganska seg o avvaktande match. 
Julpyntet här hemma fick avbrytas mellan målchanserna.
Så hände det. 
Kommentatorn skrek, och jag släppte julstjärnan som skulle placeras i hallen.
Till min stora glädje var Jordan Larsson den som satte dit bollen.
Jag satt ner en stund o kunde glädjas åt ett snyggt mål.
Helsingborg kommer att klara detta..
Julstjärnan fick vänta, och jag satt lite spänd framför tv´n.
Jordan o Henke i samma lag.
Henke som var med och tog upp Helsingborg till Allsvenskan och nu hans son Jordan som räddar de kvar.
Sedan kom det som inte får hända. 
En staff, som placeras väldigt väl o högra hörnan av Halmstad och resultatet är 1-1.
Med bara några minuter kvar tar Halmstad ledningen med ett enormt snyggt mål, där Helsingborgs försvarare är uppe på läktaren o köper korv...
Slutsignalen går och ett förtvivlat Helsingborg faller i hop.
Halmstad firar besinningslöst, med all rätt, och det är ju bara att gratulera.

Sedan utspelar sig en helt makaber händelse.
Jordan står i den nedre delen av planen och ut kommer ett gäng fans.
Jag tänker.. de skall gå fram o snacka med honom, krama om honom o ge sin stöttning som supporter.
Sedan ser jag att de är maskerade.
En av huliganerna som jag nu inser att det handlar om försöker att slita av Jordans tröja.
Medan flera andra drar o sliter och situationen briserar ut i en ren panik, så ser jag bara
funktionärer. 
Inte en enda vakt o än mindre poliser.
Hur kom de ut på planen ?.
Dom vandrade ut som om de vore helt fritt att ta sig ut bland spelarna.
Jordan blir förbannad och en huligan slår till honom.

En kille som håller på sitt Helsingborg, tar på sig en maskering, vandrar ut på planen helt obehindrat och klappar till den som gjort allt för sitt lag som spelare, nämligen Jordan Larsson.
Han som borde haft en klapp på axeln eller en kram och verkligen lyfts fram som en hjälte.
I stället får han mer eller mindre en smäll på käften av en supporter och som dessutom skall ha hans tröja för han tycker inte att Jordan förtjänar att bära den.
Hur fan får man i hop detta ?.

Om man nu tänker så här!. 

Jag tar på mig svarta kläder, jag går ner till närmsta uteställe i stan där jag bor, och har en döskalle i form av skydd för ansiktet. 
Jag börjar skrika o veva med armarna, och jag träffar en person i ansiktet som jag klappar till.
Jag sliter tag i en av gästerna och drar o sliter i personens kläder !. 
Här är de annat... inom 2 minuter skulle jag legat nedtryckt i asfalten med ett antal poliser o vakter över mig.
Innan de får in mig i bilen passar jag på att bryta mig loss från polisen, o kasta några gatstenar mot personalen o vakterna.
Jag skulle få tillbringa natten i en fyllecell förmodligen alt. häktet, och skulle troligtvis blivit åtalad för olaga hot, våld mot tjänsteman, o framkallande av fara.
Träffade jag någon med gatstenarna som jag kastade, skulle jag blivit åtalad för misshandel, alt. grov misshandel.
Socialtjänsten råd skulle nog vara: sluta sup o droga och börja gå i terapi, du behöver hjälp..
Jag skulle fått böter och förmodligen samhällstjänst.
Efter upprepade tillfällen skulle jag få fotboja eller fängelse.

Varje vecka gör jag likadant, antingen där jag bor eller följer jag med en buss och gör det på bortastå!

Ni är inga supportrar ! Ni är ännu mindre fans, och ni har inte fattat någonting om vad fotboll handlar om.
Dessutom är ni några fega jävla kräk som inte ens vågar stå för de ni håller på med, för ni gömmer er bakom masker eller halsdukar.
Ni är väldigt, väldigt små människor. 
Hur ni hamnat där har jag svårt att förstå, men kom för fan inte o säg att fotbollen förde er dit.

Det är verkligen dags att man gör en kraftansträngning mot den här typen av händelser.
För bara något år sedan blev en flerbarnspappa slagen o sparkad till döds (också i Helsingborg)
Han skulle gå o titta på fotboll...
Han kom aldrig hem till sin familj igen.

Första gången jag fotograferade Jordan var en svinkall november 2013 på strandvallens konstgräsplan.
Han gjorde sin första match/träningsmatch för Helsingborg, och en frusen o stolt pappa Henrik stod o kollade på.
Efteråt gick Henke ut på planen o kramade om honom.

Den kramen borde han fått i går med, fast av Helsingborgs fotbollssupportrar !!!



Foto: Krister Hansson

11 nov. 2016



Fredag. 



Ett möte inbokat vid lunch i Karlskrona. 
Vi har bestämt på KHK´s restaurang borta på arenan.
Väldigt trevligt o god mat, och för en gång skull är jag i den miljön, och kan sätta mig ner o prata utan att känna stress.
Är jag där o fotar SHL hockey är de ju inte direkt läge att slå sig ner o ta en middag..

Efteråt tänker jag svänga inom Blekinge Health Arena, ett testlabb som finns för idrottsmän som helt enkelt vill mäta sin fysiska nivå. 
Jag o "Nanne" som jobbar där, har vid flertalet tillfällen pratat om bilder som de är i behov av, då jag gjort ett antal arbeten där borta.
Jag kommer oanmäld, och inser när jag sticker in näsan att här är det fullt ös.
Ett gäng killar o tjejer som är rullstolsbundna förbereder sig för "beep" test.
Kameran ligger i väskan, och jag plockar upp den. 
Jag inser ganska snart att det inte är direkt läge att prata jobb med Nanne, utan han säger 
Skall jag säga till dom att du tar lite bilder ?
Självklart !!
Jonas är här i dag.. han skall ta lite bilder på er ! Är de okej ?.
Alla instämmer nickandes, o så drar vi igång.

Gänget är handbollspelare. 
Ledaren berättar för mig att Sverige har inget Landslag i handboll i parasport, utan detta är ett representationslag. 
Detta innebär i sin tur att laget inte får några direkta bidrag utan får söka sådana för att existera. 
Men målsättningen är givetvis att vi skall få ett Handbollslandslag.
Vid årskiftet skall man ha en Cup i Sölvesborg.

Jag känner igen en av killarna.
Det är Niklas Almers, som jag faktist hade tänkt o ringa upp förra året för att göra ett sportreportage om.
Tiden rann i väg och jag kände att jag inte hade den möjligheten som jag vet krävs för ett reportage.
Niklas är sprinter, eller var. Nu är det handboll som gäller tydligen.
Han har hittat hem i detta säger Nanne, och det är enormt roligt att se honom att trivas så här.
Niklas har 23 Junior-VM guld och tre juniorvärldsrekord.
Han är en av världens absolut bästa rullstolsåkare.
Här kan du se vad Sveriges radio skriver om honom plus en intervju.

Killen som är på banan jämte under testet sliter som ett djur.
Niklas tar tre tag sedan vänder han på banan.
Allt ser så enormt enkelt ut, han är som en maskin.
De andra bryter en efter en, men Niklas.. han fortsätter.
Till slut bryter han o faller långsamt framåt i sin rullstol.
Jag knäpper några sista bilder, och gänget börjar att samlas inne i en föreläsningslokal.

I morgon ska jag dit igen. 
Först för o träffa ett gäng Triathleter, och sedan är det hockey mot Frölunda.
Triathleterna ja, de var ju dom jag skulle prata med Nanne om.

Vi hoppar det... I denna lokalen är det helt klart bäst att komma oanmäld.

/ Jonas 














6 nov. 2016

Presba Birlik - Mjällby AIF

Igår var jag o Bosse Johnsson från Blekingesport i Malmö för att bevaka matchen mellan Presba Birlik och Mjällby.
Regnet stod som spö i backen konstant.
Ett tag var jag lite orolig för mina kameror. 
Jag filmade lite och fotade.
Här nedanför har du lite av resultatet. Inget märkvärdigt, då vädret ställde till det med det mesta.
Mjällby vann och kan nu äntligen pusta ut. Det värsta raset är nog över, och man kan börja bygga från grunden igen.
här blev det i tidningen, eller rättare sagt på webben.
Kika gärna in o kolla på de olika intevjuerna.

/ Jonas 

Presba Birlik - Mjällby AIF from Jonas Gustafsson on Vimeo.

2 okt. 2016

Kulturnatten o lite "sorglig fotboll".


Kulturnatt i går i Karlshamn.
Jobb från 09.00 till 24.00 på BLT.
En heldag, eller mer än ett halvt dygn på fältet o redaktionen om man så vill.

Fotboll i Hällaryd som sorgligt nog åkte ut och hamnade i fyran nästa år igen.
Upp som en sol o ner som en pannkaka blev det i division 3.
Åldermännen på bänken satt tysta och såg på när skeppet sjönk.
Tidigare matcher har de kommit med feedback o skrikit o hejat på grabbarna i laget i med o motgång.
Laget som alltid funnits i deras hjärta..
I går blev det mest..
"För helvete domaren"..
"Öppna ögonen nån jävla gång"..
"Det där har du ju för fan inte blåst för på hela sommaren, så varför ska du göra de nu din jävla pajas"

De svider för killarna, de vet jag.
Svåra divisioner, och laget måste ge allt för att ta sig igenom eller hålla sig kvar.
I slutet på säsongen är det oftast en del som inte orkar, andra flyttar för studier, eller lägger krutet på familjen.
Laget kollapsar lite smått, och de viktiga matcherna förloras, sedan är de tack o adjö.
Såg på ett annat lokalt lag att spelare flyttat, och någon drog utomlands för två veckors skön semester.
Studier är väl en sak, men en nöjesresa när allt står på spel för att steget upp i en division, är inte okej i mina ögon.
Framförallt inte om man är en av de viktigare bitarna i laget.

Träffade ballongförsäljaren som rest land o rike runt i Sverige på höstmarknaden i Sölvesborg..
Han berättade att de åren han var som mest aktiv med ballongerna åkte han på runt på 150 marknader.
Trevlig man, och jag har ett starkt minne av när han tog sig några "järn" för mycket en Östersjöfestival, så min kompis "tummen" fick vakta ballongerna medan försäljaren sov en stund på en pressening på en bakgård.
Sedan sålde han vidare efter några timmar.. och Tomas fick sedan tre röda ballonger med hjärtan på som tack för hjälpen, som vi tog med hem till en tjej dit vi skulle på fest på kvällen.
Hon blev överlycklig, och tyckte att det var en enormt kreativ uppvaktning!.

Kulturnatten förflöt fint och jag fick det fina nöjet att jobba i hop med Julia Svanberg.
En tjej som flyttat hem tillbaka till Sverige från Colombia med sina tre barn.
Här kan du läsa om henne i ett reportage som BLT gjort.
Julia har jobbat som frilansjournalist där, och nu föreläser hon och knäcker lite på tidningen.
Bildmässigt var kvällen rätt svår, för det är ju utomhus och ett konstant mörker.
Men är man lite kreativ som fotograf, och har med sig en bra reporter brukar det lösa sig.
I bland blir man lite för kreativ som jag kan vara då och då, och jag gjorde misstaget att placera ut en led lampa lite gömt på marken under parkour uppvisningen. Så pass bra att utövaren landade mitt på den och den gick i tusen bitar. Tur att utövaren inte slog sig i alla fall..
Du hittar artikel här som vi gjort om kulturnatten.
















13 sep. 2016

Malmö FF - IFK Göteborg

Tog ett häng i Malmö i går.
Malmö FF tog emot IFK Göteborg och efter matchen kunde jag glädjande konstatera att jag precis fått vara med om den bästa allsvenska matchen för min del detta året.
Normalt sett är jag ju inte så mycket på Swedbank stadion o jobbar, men då min härliga kollega befinner sig på Paralympics i Rio fick jag den stora äran att ta bevakningen.
Här nedanför hittar du en del av resultatet.

/ Jonas