Tystnaden!
Bara ren tystnad.
Jag har skrivit och påtalat det innan, när jag bland annat är ute och föreläser.
Åk ut i skogen och lyssna på tystnaden.
Lika vacker och magisk vid varje årstid.
Sätt dig ner på en fin plats och häll upp en kopp varm kaffe eller choklad.
Och så sitter du där och bara väntar.
Oftast är det då de dyker upp, djuren.
Du måste ha tålamod, likt en jägare som sitter där på sitt pass.
En evig väntan, men så plötsligt händer det.
Du vet, att det är när du är stilla som djuren rör sig.
När du rör dig, står djuren stilla.
Så funkar det.
Snön knastrar under mina skor, när jag vandrar i den 25 cm djupa snön en bit ut i skogen.
Några domherrar ropar på håll, annars är det helt tyst.
Jag konstaterar att även ett kalhygge som jag tyckte var fult i somras, kan vara otroligt vackert på vintern när det är snö.
Två sångsvanar flyger näst intill ljudlöst en bit bort, och de är säkert på väg ner mot sjön för att se om de kan hitta en bit med öppet vatten.
I går satt jag i gömslet, och där var det med tyst.
Jag vandrade ut vid 06.00 vilket är lite väl tidigt.
Ljuset här uppe kommer vid 07.30 men det gäller att skapa stämning.
Kaminen skall tändas och kaffet skall smakas av.
Snön på taket börja sakta droppa av värmen.
Jag somnar till på min stol och vaknar av att två korpar väcker mig.
Den där känslan då, gör att jag vaknar till och tänker nu händer det.
Men så blir det tyst.
Jag ställer mig upp och kikar ut genom gluggarna och spanar efter örnarna.
Jag vet att de är luriga och de kommer inte ner i första taget.
De kan sitta bakom gömslet, så jag inte kan se dom från mina små öppningar.
När de sett min åtel, sätter de sig på avstånd och betraktar bytet.
Där kan de sitta i timmar, för att utesluta alla faror.
Jag väntar, och slumrar till mellan tillfällena.
Inget händer, det bara är tyst.
Men det räcker liksom där ute.
Det behöver inte hända mer just nu.
Jag vet att det kommer att ändras så småningom ändå.
Snart sitter den gamla havsörnen där på grenen i det ymniga snöfallet.
Fullt utfärgad.
Den gula näbben och de vackra vita stjärtfjädrarna.
Den ser förbannad ut och burrar upp sig av kylan.
Det är då jag knäpper den där bilden som jag kommer att jubla av.
Och som mycket väl skulle kunna bli en stor, stor fondtapet, så vacker är den.
Men nu är det bara tyst, och jag fortsätter att vänta på hövdingen!
/ Jonas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar