EM i Rullstolshandboll.

Jag har svårt att hitta orden för att få med allt det jag fått uppleva de senaste två dagarna.
Ett EM i rullstolshandboll kanske inte låter så där märkvärdigt för er.
Men då har ni verkligen missat någonting.
Få gånger har jag blivit så berörd av idrott ,som jag fick vara med om här.
Den viljan o kämparglöden som dessa människorna har, kan jag utan tvekan säga att det är sällsynt att jag upplever detta då jag fotograferar sport runt om i landet.
Nu förstår jag fotografen  Jonas Lindqvist på DN o Lars Dareberg när de som berättar om sina paralympics.
Känslan, motivationen, stoltheten, samhörigheten för de människorna som har ett handikapp, och som bjuder upp till ett fullt allvarligt krig där ute på planen.

Första matchen välter en av spelarna och jag håller andan.
En tränare går ut på planen och några andra spelare lyfter upp honom, och spelet forsätter.
Jag såg det som en olycka, men efter en stund inser jag att detta tillhör handbollen.
Ska man ha tag i bollen eller blocka en spelare, så är de sådant som händer.
Spelarna sitter stenhårt fastspända, och tur är väl de säger Sveriges team manager Peter Svensson, annars hade de flugit ut kors o tvärs, och kunde skadat sig ordentligt.
De är blodigt allvar, och det sydeuropeiska temperamentet skiner igenom när Portugal o Italien tar plats på golvet.
Man skräder inte på orden hör jag, även om jag inte förstår någonting om vad som sägs.
Den Italienska tränaren fullständigt vrålar ut sitt missnöje då någon av spelarna begår ett fel.
Likaså när det är start för Portugal, så ställer de upp sig på rad innan matchen.
Nationalsången ljuder ut i högtalarna och Portugisen Joao Jeronimo trycker sin flagga, som han har i form av en vimpel stenhårt mot sitt vänstra bröst.
Han lever sig in i sången och hans röst hörs säkert långt utanför den lilla sporthallen i utkanten av Sölvesborg.
Allvaret i hans ögon kan man inte ta miste på. (Du hittar bilden här under)

Lagen är mixade, och där skall alltid finnas en tjej med på planen.
Sporten är ju som sagt ganska liten i nuläget, och därför skulle de vara omöjligt om vi skulle ha rena damlag.
Sveriges Julia Johansson kör sin rullstol så enormt skickligt, och en av de närvarande funktionärerna säger att hon är helt överlägsen i sin speluppfattning.
Utan tvekan en av världens bästa rullstolsåkare i handboll.
 Emellanåt slutar jag att fotografera för att bara stanna upp och se och låta mig imponeras av deras framfart.

Här är människor med olika form av handikapp, någon har amputerat ett ben, medan någon annan annan har råkat ut för en olycka som gör att man omöjligt kan klara av vardagen utan rullstol.
Holländaren Yves Nkomezi rullar fram jämte mig när en av matcherna är slut, och så säger han:
Skulle du kunna flytta din kameraväska lite, jag har mina ben liggandes här under din bänk.
Jag plockar givetvis bort mina saker, och han sätter benen på plats, och går sedan i väg med hjälp av  kryckor tämligen obekymrat.

Detta här är hjältar i mina ögon, och för en kort stund skäms jag för de små saker jag får för mig att gnälla över i min löjligt enkla vardag.

Sverige plockar en Bronsmedalj, och starten har nu gått för någonting som kommer att bli stort för Sverige och rullstolshandboll framöver är jag helt övertygad om.
Guldet går till Holland och de är förstås överlyckliga.

Sista dagen strömmar media till och SVT är där och gör två fina reportage för sportspegeln.
som du kan se här


Jonas.