Den här bilden är ungefär 34-35 år gammal. Det finns faktiskt foton som är sparade från den tiden, tack o lov. 
Den är tagen på (tro det eller ej) Eriksberg. 
Den dåvarande ägaren Iens Berg hade naturreservatet eller viltparken helt stängd för allmänheten. Viss jakt förekom givetvis, men för en pojkslyngel som mig fanns där ingen möjlighet att överhuvudtaget ens närma mig Natureservatet. 
Det ingen visste om, och då menar jag absolut ingen, var att jag rörde mig där inne i stor hemlighet. Min moped ställdes vid Nytäppet ute vid Matvik, och jag kan inte begripa än i dag hur i helvete jag ens vågade. En kikare av märket Leica, som jag fortvarande faktiskt har kvar i min ägo trycktes ner i en lappad o lagad kånkenryggsäck.
Vid ett speciellt ställe gick det att klättra över lätt, och medans Iens förmodligen satt och sög på sin sura pipa med en passande Whiskey på den vackra gården längre in i reservatet, smög jag omkring och fotograferade Kronvilt o Visenter.
Många gånger tog jag mig in en bra bit i reservatet och låg sedan och passade på djuren. De upptrampade stigarna avslöjade vad djurens vandringar gick och jag satt mig ofta vid någon glänta o väntade. Ibland hördes det en bil och hjärtat började bulta, och det kändes som om det slog frivolter av ren rädsla.
Att bli påkommen, skulle näst intill sluta med döden tänkte jag.
Strax jämte färsksjön höll ofta Visenterna till på kvällarna ,och de låg där i skymningen, när daggen kom och svepte sig in som en lätt dimma över fälten.
Ofta blev de lite kyligare då, och jag minns att jag många gånger frös om fingrarna, då jag krampaktigt höll om min kamera.
En Minolta av ett gediget hantverk i nästan bara stål, och ett objektiv som täckte 280 mm och vars minsta bländare var 8. Snabbaste slutartiden var en 250 dels sekund kommer jag i håg, och det skulle jag näst intill kunnat panorera med i dagens läge, om jag skulle se ett skenande vildsvin.
Det såg jag faktist en gång, eller i alla fall nästan !.
Den gången rundade jag en stor sten, typ klippblock, och vinden låg i mot mig, och när jag tittar upp ser jag en vildsvinssugga med ett antal kultingar tre meter ifrån mig.
Någon sekund senare därefter står jag uppe på ett stengärde, och hur jag kom dit, vet jag inte än i dag.
Förmodligen blev suggan lika överrumplad som mig, och flydde i ren skräck, åt motsatta hållet, men.. det där kunde slutat riktigt, riktigt illa faktiskt.
Sluter jag mina ögon, och drar ett sakta andetag, så kan jag än i dag minnas den där speciella doften som låg där den där kvällen, när den här bilden togs.
Kall dimma blandad av en mild gräsdoft, och sekunden senare så kom doften från djuren slåendes mot mig.
Sakta drog jag mig tillbaka ut från reservatet, och kom troligtvis hem alldeles för sent enligt min mor.
Frågan om vad jag varit kom, och jag svarade säkert: jag har varit nere runt Miån och fotograferat de där Kniporna som jag visat bilder innan på för dig.
Om jag nu inte hade varit och spelat fotboll på skolan förstås !!