Att gå upp när månen går ner.

Livet som naturfotograf kan vara ganska eländigt i bland.

Att stiga upp 04.15 och dra i sig en kopp kaffe för att få liv i kroppen, för att sedan åka ut och lägga sig i ett tältgömsle där det är frost i gräset.

Fingrarna krampar och efter en stund åker skorna av, för att jag måste kunna massera mina fötter varma. 

Det luktar sump, för jag ligger i vassen till en fågelsjö där korna brukar uträtta sina behov.

Det är blött, fuktigt och rent ut sagt för jävligt.

Men det finns en annan sida med!

Sidan som gör att jag fick se en magisk fullmåne gå ner bakom träden.

Att det exploderar av fågelsång längs vägen ut till gömslet.

Som gjorde att jag fick se två stora havsörnar glida in över vattnet, så nära att jag kunde se hur den blinkade och tittande på mig, för att sedan vika undan.

Som gjorde att jag fick sångsvanarna och en stjärtand väldigt, väldigt nära mig.

Som gjorde att jag höll koll på den stora granen där vålnaden brukar landa.

Havsörnen som kan göra sig så liten och smal och nästan omöjlig att upptäcka.

Sedan lyfter den ut över sjön och blir 2.48 mellan vingspetsarna och skrämmer varenda fågel i dess närhet.

Allt kacklande från svanarna som har parnings ceremonier och Gråhakedoppingen som skriker exakt som en stucken gris.

Som att få se Skedand, Brun kärrhök, Enkelbeckasin, svarthakedoppingen och hundratals krickor.

Om det väger upp allt elände?

Lätt!

En gammal Havsörn viker undan.

Fullmånen på väg ner

 Sångsvanar i parningslek

Spejaren, den som misstänker att allt inte står rätt till

Den vackra Stjärtanden

Vålnaden i trädet, en ung havsörns favoritplats