Så här ligger det till om det djur som är en dröm för mig att få fotografera, på en fin liten somrig skogsstig i närheten av mina svärföräldrars marker.
Första gången var när jag och Susanne firade jul, tillsammans i Väddika.
Det är 10 år sedan nu.
Jag stod där på farstukvisten och tittade upp mot den magiska stjärnhimmelen.
Det rök ur min mun av kylan, och det blev en vacker effekt av månljuset som silades ner på gården mellan träden.
Nysnön låg över hela gårdsplanen runt 15 cm djup, och en liten stund innan jag kom ut, hade där passerat något.
Jag gick ut för att titta, och kunde direkt konstatera vad det var.
Ett Lodjur!
Från markebäck (ett kärr) in mot gården, runt vår lilla röda stuga, och upp på gårdsplanen, för att sedan försvinna in i skogarna igen.
Hade vi tittat ut genom fönstret exakt då, hade vi sett det från två meters avstånd.
Men sånt händer ju aldrig!
Därefter har jag sett spåren några gånger.
Ofta i anslutning till åkern, men aldrig ute på öppna ytor.
De följer kanterna på ängarna och åkrarna.
Ser ni rådjur i grupp mitt ute på en åker, står de INTE där för att den godaste maten är just där.
De har koll på de eventuella rovdjur och faror, och var de finns.
Det är 10 år sedan nu.
Jag stod där på farstukvisten och tittade upp mot den magiska stjärnhimmelen.
Det rök ur min mun av kylan, och det blev en vacker effekt av månljuset som silades ner på gården mellan träden.
Nysnön låg över hela gårdsplanen runt 15 cm djup, och en liten stund innan jag kom ut, hade där passerat något.
Jag gick ut för att titta, och kunde direkt konstatera vad det var.
Ett Lodjur!
Från markebäck (ett kärr) in mot gården, runt vår lilla röda stuga, och upp på gårdsplanen, för att sedan försvinna in i skogarna igen.
Hade vi tittat ut genom fönstret exakt då, hade vi sett det från två meters avstånd.
Men sånt händer ju aldrig!
Därefter har jag sett spåren några gånger.
Ofta i anslutning till åkern, men aldrig ute på öppna ytor.
De följer kanterna på ängarna och åkrarna.
Ser ni rådjur i grupp mitt ute på en åker, står de INTE där för att den godaste maten är just där.
De har koll på de eventuella rovdjur och faror, och var de finns.
Men i går 19.04 hände det.
Den blev fotograferad av min åtelkamera.
En del säger att Lo inte äter annat än eget byte.
De har fel!
Den äter visst på åtel om den känner sig trygg och om det är mörkt.
I munnen kan ni se ett ben, det är det som reflekteras av det infraröda ljuset som kameran sänder ut.
De karakteristiska tofsarna och den höga bakdelen.
Visst föredrar den ett eget slaget rådjur, som är en favorit på menyn, och den lämnar alltid rester.
Hittar du dom som fotograf, har du ett drömläge.
Lodjuret kommer till 99% att komma tillbaka.
Den blev fotograferad av min åtelkamera.
En del säger att Lo inte äter annat än eget byte.
De har fel!
Den äter visst på åtel om den känner sig trygg och om det är mörkt.
I munnen kan ni se ett ben, det är det som reflekteras av det infraröda ljuset som kameran sänder ut.
De karakteristiska tofsarna och den höga bakdelen.
Visst föredrar den ett eget slaget rådjur, som är en favorit på menyn, och den lämnar alltid rester.
Hittar du dom som fotograf, har du ett drömläge.
Lodjuret kommer till 99% att komma tillbaka.
Nu vet vi att de är så pass nära gården, och jag kan börja arbeta utefter det.
Där finns förmodligen ett revir.
Jag skall fortsätta att utfodra och göra marken trygg för det stora kattdjuret.
Men bilden är inte allt faktist.
Äventyret och att överlista är större.
Där finns förmodligen ett revir.
Jag skall fortsätta att utfodra och göra marken trygg för det stora kattdjuret.
Men bilden är inte allt faktist.
Äventyret och att överlista är större.
Och framförallt att få se det, Europas största kattdjur, i det vilda!
/ Jonas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar