22 nov. 2017

Den tjugonde timmen.

Tjugo timmar nu.

I över tjugo timmar har jag suttit där ute i skogen och inte fått ner en enda Havsörn.
Börjar det bli drygt funderar ni?
Svaret är: Nej, Absolut inte!

När jag sitter i gömslet, så blir minsta lilla ljud eller rörelse intressant.
En flock domherrar håller till i hasselbusken en bit bort, och de är sagolikt vackra att titta på.
Några Nötskrikor och korpar besöker åteln flitigt.
Jag tar några bilder och studerar dom samtidigt.
Läten, rörelser. varningsrop, bland alla arterna gör att jag kan lära mig att de kommunicerar med varandra.
Snön faller med blandad hastighet och hela skogen kläs in i ett stort vitt täcke.
De blir otroligt vackert, och jag befinner mig bara just här och nu, när jag sitter där.
Gasolvärmaren ger runt 17-18°c i från sig och det känns lyxigt.
Svärmor har brett två fina smörgåsar till mig, som jag håller på in i det längsta.
Kaffet smakar bättre än på den finaste restaurangen, det kan jag lova er!

Men dom är där, det vet jag!
Jag tittar ut bland gran och talltopparna men ser inga örnar.
Det kan vara näst intill omöjligt att upptäcka dom, om de sitt inne i skogen.
Min erfarenhet sedan innan gör att jag vet att de kan sitta som små vålnader inne i bland grenverken.
Följer man dom när de lyfter och sätter sig inne i skogen kan du ju givetvis se dom, men annars är det näst intill omöjligt.

Bonden en bit bort som är jägare, har med en åtel.
Han hade fyra stycken havsörnar nere i söndags eftermiddag berättade han.
Jag började tvivla och sa att mitt ställe är kanske för trångt.
Han svarar  -Det kan du fetglömma.
De har gått ner och ätit på vildsvinsåteln, och där kan du ju knappt inte vända med en bil inne i granskogen.
Jag tänker, "trägen vinner" så är det i denna världen.

I söndags kväll vandrade jag ut kl 22.30 och värmde upp gömslet och installerade mig.
Jag kröp ner i min sovsäck och likt en stor grön gigantisk fjärilslarv somnade jag.
Klockan var ställd på 06.30, och jag vaknar varm om kroppen men med en röd kall nästipp.
Sovsäcken fungerade utmärkt och håller bra mycket längre ner än till de -3°c som det var när jag vaknade.
Det är vildmarkslivet 3.0
Dag två kommer och jag skall sitta till runt 12.00 för att sedan återvända till de södra delarna av Sverige.
Kl: 10.15 händer det något i kroppen och jag känner igen olustkänslan.
Jag håller på att få ett njurstensanfall och ringer omedelbart efter svärfar.
Han hämtar upp mig och jag går under de närmsta timmarna igenom en resa hemma i soffan som jag inte önskar min värsta ovän.
Några timmar senare och lite värktabletter och ett apoteksbesök, så är jag på benen igen.
Under tiden har svärfar lagat bromsarna på sin jeep i garaget och tar en runda för att testa resultatet.
Han kommer in med ett leende på läpparna och säger.
-Jag körde bort till åteln och det kom två gigantiska örnar mot mig när jag korsade åkern.
Helvete va stora de är säger han och slår ut med armarna.

De gäckar mig de där örnarna! Jag visste att de skulle komma.
Förbannat också!
Men jag ger mig inte!
Jag vet att jag håller just nu på med att fotografera en av världens mest skeptiska fåglar.
De sitter och spanar i timmar på minsta lilla rörelse.
Är de osäkra, flyger de till en annan plats.
Eller, svälter sig till döds.
De skulle aldrig riskera att bli överrumplade.
Sådana är dom.
Havsörnarna !
Och jag kommer att fortsätta. Jag kommer aldrig att ge mig.
Sådan är jag!"

Fortsättning följer..





Dag två i gömslet.


Skogen inklädd i sitt vackra snötäcke.

1 kommentar:

  1. Härlig berättelse. Håller tummen att dom så småningom ska fatta att du inte är farlig även om de spanar in dig på långt håll! Ge dig inte!

    SvaraRadera