.: Jag är fortfarande "dagen efter"

Hela dagen har jag tänkt.

På allt som utspelade sig i Göteborg i går.
Mest på spelarna förstås, och hur de mår.
Det har varit tyst på telefonen.
Hade Mjällby vunnit, hade det rasslat av sms och på sociala medier.
- Tjena Jonas! har du några schysta bilder på mig från matchen?
Så klart hade jag haft det.
Och Granit Stagovas mål hade ju suttit fint på förstasidan.
Det hade varit lätta steg ut i morgon bitti, för att hämta den tidningen i brevlådan.
Ett helt uppslag så klart.
Fint text av Bosse och Per.
Mina bilder från omklädningsrummet när Jonas Andersson åkt in i duschen med kläderna på.
Joel Enarsson och Kevin Carlsson i bara överkroppar, med en flaska champagne sprutandes så det hade varit kletigt lång tid framöver på kamerorna.
Hasse Larsson på film i korridoren med ett leende som skulle sträckt sig från Ullevi upp till Smögen.

Nu blev det svårt och sorgligt för oss med.
Om ni tror att media bara skakar av sig en sådan här händelse har ni fel.
Jag kände till och med att maten på björkäng på vägen hem, inte smakade som den skulle.
Laget var där med, och de satt tysta, och stämningen kunde man ta på.
Mattias Asper kom fram och jag nickade försiktigt mot honom.
Trevlig och bra som han är, sa han - Fan Jonas vilken bussresa detta är hem nu.
Jag fick nog bara fram - jag förstår dig, jag förstår dig Mattias.

Nu så här på kvällen har jag sett att spelarna kvicknat till och börjat lägga ut lite bilder på sociala medier.

Kevin skriver så här:
Vi var så nära vårt mål, men vi kommer tillbaka starkare
Tack alla spelare, supportrar och folk runt klubben klubben för detta året. #maif
Bilden som han fått, där han sitter förkrossad i avbytarbåset gör det så himla fint.
Du hittar några bilder på honom här under.
Jag gillar bilden då hans lagkamrater firar Joels mål, men Kevin vänder sig åt andra hållet och tar hand om två smågrabbar som vill vara med och fira.
Stort !
En förebild.

Spelarna känns mer mogna än ledningen i klubben tyvärr.
Killarna har insett att livet går vidare, och knyter säkert redan näven i fickan.
Så gör dom på Listerlandet. Knyter näven i fickan.

Mjällbys sportchef och deras tränare vägrade att träffa media i går efteråt.
Hasse skickade förvisso ett sms, men är verkligen det tillräckligt för en sportchef?
Tränaren Jonas Andersson har lagt locket på.
Jag förstår faktist inte riktigt.
Visst, jag vet att han är en extremt dålig förlorare sedan innan, men är det inte dags att
visa sig som en förebild nu?
Nu påminner han mest om en omogen tonåring som tjurar i hop.

Jag struntar ju personligen om jag inte fick den där bilden eller filmen på honom efteråt.
Men fansen. Deras supportrar.
Dom har väl rätt att få veta vad som hände.
De vill ju läsa och se hans besvikelse och höra hans ord.
För dom, är han ju den som föder idéerna och som leder laget.
Dåligt tycker jag. Förbannat dåligt.

Jag såg två supportrar i går där uppe bland de hundratals som var där.
Två riktiga supportrar.

En av dom är den parkinsonsjuka Carl-Erik Birgersson från Karlshamn.
Varenda match är han där nere på strandvallen, och hans dotter är alltid med som stöd.
En sann "maifare" som med stapplande svåra steg tog sig upp på bortastå i går på Gamla-Ullevi.
Den andra är den svårt cancersjuka Bengt Olofsson, som faktist står lite till höger på bilden under, med keps på huvudet.
Han var också med på matchen i går, och satt i en rullstol på läktaren.
Dagarna är räknade, och här kan du se om honom på SVT.

Som tränare nonchalerar man inte sådana supportrar.
Och inte de övriga heller som åker 60 mil för att titta på "sitt lag"
Nu fick deras ordförande gå ut på hemsidan i stället och täcka upp!

Nu knyter vi näven och går vidare!